Jag tror på dig Anita – Åh vem i hela världen kan man lita på?

Skribent:

Foto: Petra Hellberg

Jag tror på dig Anita
Manus och regi Paula Stenström Öhman
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Jenny Nordmark
Ljus Susanna Hedin, Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Reis
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Lilla scenen den 9 december 2016

Alla vet att inte alla människor går att lita på. De flesta av oss har erfarenhet av att ha missbedömt någon för hyvens och vettig. Samtidigt är det så att många av oss ganska snabbt bara veta när en del människor bara utstrålar att saker och ting inte går ihop och något är allvarligt fel i deras sociala kontakter med andra. Dessutom finns det underbara människor i alla situationer, överallt och ingenstans. Man varken kan eller bör ”döma hunden efter håren”. Våld, sexuella trakasserier eller övergrepp styrs inte av högt eller lågt, kön, religion eller hudfärg. När det gäller brott kan du vara både polismästare, president eller ungdomspräst. ”Du ska inte ta det personligt”.

Foto: Petra Hellberg

I Stenström-Öhmans ny pjäs får vi se ett socialkontors verksamheter och konfidenter från insidan. Här har man stressade möten, dålig kaffemaskin och overhead pennor som knappt fungerar. Man försöker skynda på sammankomster och man har chefer som inte håller måtten, vare sig på jobbet eller privat. Tydligt ser man hur man försöker vara professionell, men hur dålig arbetsmiljö, stor börda och egna problem, hinner ifatt och gör personalen sköra, klumpiga, dåliga på sitt jobb men väldigt medmänskliga. För vad händer med personal som ständig jobbar med människor med stora problem? När ska personalen få sin stund och sin hjälp?

Föreställningen är i längsta laget, d.v.s drygt 3 timmar och 20 minuter med en paus. De olika historierna som berättas i ett nätverk kring ett försvinnande av Kassandra, skulle mycket väl ha kunnat finslipas något. Ibland var det svårt att minnas vem som var pappa till vem och vilket ärende som berörde vad. Dock slog det mig att förvirringen eventuellt var medveten och att det inte heller alltid spelade någon roll om jag kom ihåg alla delar i ett mål. Kanske socialsekreterare känner likadant när de ansvarar för 17 mål samtidigt?

Kvällens största behållning var skådespelarna. Jag är djupt imponerad över deras förmåga att spela så många skilda roller, byta så ofta och vara så skarpa i sina tolkningar. Att ena stunden vara en utbränd morsa, sedan flamsig tonårstjej och därefter en liten skuttig tjej, görs inte scentekniskt rakt av. Vanligtvis brukar kroppen hänga kvar i det gamla eller så brukar skådespelaren finna nödlösningar och gå den kortaste vägen. Föreställningen bjöd inte på något fusk alls. Förvandlingarna skedde blixtsnabbt. Det enda som kändes något för acklimatiserat, minimaliserat och dämpat var den sexuella anspelningen och det sexuella ofredandet som skedde mellan Anita och Klas. Jag kan förstå att det är en svår utmaning att spela, men det hade gett berättelsen och rättegången en mer trovärdig tolkning. Kanske premiär nerverna gjorde sitt?

Foto: Petra Hellberg

Det var också befriande att se i uppsättningen att både män och kvinnor, spelade just kvinnor och män, med jämna mellanrum. Den lösningen tog bort den laddning och fördom om att det enbart är män som förgriper sig på kvinnor. Det gav mig den rätta känslan d.v.s du vet aldrig vem det är som kan vara förgripare och/eller offer. Så när någon kommer och säger att hen blivit utsatt, hur hanterar vi det då? Vem ska vi tro, vem ska vi litar på och vad ska vi göra? Föreställningen gav både det ena och det andra svaren, cirkeln var inte helt rund och gav fler varv än ett. Kanske är det just det som är det viktiga i sammanhanget, att vi vågar problematisera brottsstatistiken. Vem som helst kan vara skyldig och alla kan bli utsatta. Åh vem i hela världen kan man lita? ”Vi jobbar med förnekelse hela dagarna”.

När dagen går mot sitt slut och vi sitter där med ett ansvar för vad vi i våra sammanhang sett, fått veta och känner, så måste vi agera. Det är aldrig någonsin försvarbart att inte göra något, luta sig tillbaka i sin egen lilla bubbla. Man får inte tänka ”jag vill inte välja sida” och ”jag vill hålla mig utanför”. Sitter man på vetskapen om att man misstänker ett brott, måste man agera. Att göra något är inte bara rätt, det är också det du hade velat att någon annan skulle ha gjort, om det var du som blev offer. Det behövs fler modiga vardagshjältar, för att vi ska kunna skydda varandra och hjälpa dem som ger sig på andra.

I rollerna
Samuel Fröler, Sandra Huldt, Angelica Prick, Eva Rexed och Alexander Salzberger

10 december, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *