”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater – stark beskrivning av illusionen om kärnfamiljen

intehelavarlden

Inte hela världen?
Av Jean-Luc Lagarce
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Anja Suša
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Ulla Kassius
Scenografi- och kostymassistent: Hedvig Ljungar
Ljus: Mats Öhlin
Maskör och perukmakare: Johanna Rönnbäck, Ella Carlefalk (praktikant från STDH)
Kompositör: Igor Gostuski
Koreografi: Damjan Kecojevic
Sverigepremiär på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen 3 december 2016

”Inte hela världen?” av Jean-Luc Lagarce går inte att värja sig emot. Det är en stark uppgörelse med de falska kärnfamiljs-idealen. Louis återvänder hem för att hälsa på sin familj. Han har inte träffat sin familj på mer än tio år. Han har blivit sjuk och vet att han ska dö snart och tror eller hoppas att han ska kunna möta sina närmaste anförvanter. Han drömmer om det där falska som vi luras i hela tiden i samhället om att blodsband och familjeband ändå är de vi hör ihop med och är älskade av.

Louis får inte en chans att berätta om sin dödsdom. Alla i familjen är så uppfyllda av sitt eget och sina rädslor, ingen är redo för att lyssna på honom, alla tar de för givet att han anser sig vara förmer än dem. Louis har ju lyckats som författare medan de bara lever vanliga arbetarliv. Var och en är fast i sin livssmärta och ingen är öppen för att lyssna på vad Louis kan ha att säga. Ingen är ens öppen för tanken att Louis kan ha något han vill säga.

Foto: Micke Sandström

Foto: Micke Sandström

Det är oerhört skrämmande och en svart syn på familjers instängdhet. Louis familj är en normal familj, inte någon familj med missbruk och sociala problem utan just en sådan där familj som hyllas som livets mening. Jag får nästan ont i magen av hur träffsäkert föreställningen skildrar människans oändliga ensamhet och bluffen om familjekärleken. Samtidigt är det befriande att se att någon kunnat beskriva detta så träffande.

Att dramat sätts upp med premiär mitt i allt julstök i Sverige är pricksäkert. Julen som i västvärlden firas som den stora familjehögtiden är en stor illusion. Föreställningen tar inte upp julen och där finns inget jul-likt, det är jag som drar den parallellen. Julen är, som den firas i västvärlden, en stor ångestfylld tid för alla som förlorat nära och kära – för just under jul ska vi träffa våra anförvanter och förväntas känna familjens kärlek. Men finns den? Finns den verkligen när så många lämnas ensamma och utanför? När familjer sluter sig samman och inte släpper in någon som inte tillhör kretsen, hur kärleksfull är den då om den bara räcker till för sig själva? Familjen i ”Inte hela världen?” är mer sammanlänkade av vana och feghet, för att de inte vågar gå utanför kretsen, än av någon särskilt kärlek, ingen lyssnar egentligen på någon annan. Det är starkt beskrivet och framfört i Anja Sušas regi.

Egentligen firas jul för att Jesus föddes – och hans födelse är väl långt ifrån den traditionella julens kärnfamilj. Hans pappa Josef var inte hans biologiska pappa, Jesus föddes i ett stall för att hans mamma och pappa måste bege sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom de hade sina rötter där. Då kan man förutsätta att de hade släkt där. Släkt som inte välkomnade dem. De fick bo i ett stall och herdar, som väl måste ses som en slags underklass, var de första som välkomnade det lilla barnet. Sedan kom främmande män från andra länder, med annan kultur och religion och firade den lilla – och sedan måste föräldrarna fly till främmande land med den lille. Det är rätt långt från den hyllade kärnfamilj som julen tillägnas i Sverige idag. Även om Jean-Luc Lagarce inte på något sätt hänvisar till det falska julfirandet tycker jag hans starka, svarta drama kan appliceras på julen i allra högsta grad.

Föreställningen spelas på ett sätt som knappt går att beskriva – kroppsspråk och tal är långt ifrån det naturalistiska, det är som en slags dansliknande mim – det måste bara ses. Det fysiska sättet som den framförs på gör att föreställningen talar till mig som publik med flera kanaler, med känslor, med språk, med kroppsspråk, med mim, med ljud. Uppsala stadsteater beskriver det så här:
Ur Louis perspektiv får vi ta del av en annorlunda återträff. Föreställningen testar teaterns gränser med ett poetiskt ordflöde, och liknar inget annat som tidigare spelats på Lilla scenen.

Jean-Luc Lagarce är idag en av de mest spelade moderna pjäsförfattarna i Frankrike och numera allmänt erkänd som en av det senare 1900-talets mest betydande franska dramatiker. Förmodligen finns det en hel del självupplevt i dramat. Han dog själv innan pjäsen sattes upp. Efter hans död 1995 har intresset för hans dramatik bökat och hans pjäser sätts upp, debatteras och översätts i allt vidare cirklar. Under sin livstid var Lagarce främst känd som regissör och hans uppsättningar av verk av Molière, Ionescu och Marivaux fick stora framgångar. Endast ett fåtal av hans egna pjäser sattes upp då han levde – Inte hela världen? spelades för första gången 1999, alltså fyra år efter Lagarces död.

Den fransk-kanadensiske regissören Xavier Dolan har gjort en film av dramat. Filmen ”It’s only the end of the world” hade premiär i maj 2016 på filmfestivalen i Cannes och vann Grand prix.

4 december, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *