Kolossal njutning för öron och ögon – Carmen på Göteborgsoperan

Skribent:

Premiär på Göteborgsoperans stora scen 25/11 2016

Dirigent: Karen Kamensek

Regi nyuppsättning: Marie Lambert

Scenografi: Michael Vale

Kostymdesign: Susan Blane

Koreografi nyuppsättning: Sirena Tocco

Ljusdesign nyuppsättning: Clare O´Donoghue

 

Carmen: Katarina Giotas

Don José: Joachim Bäckström

Escamillo: Daniel Hällström

Micaéla: Julia Sporsén

Zuniga: Anders Lorentzsson

Göteborgsoperans orkester och kör, dansare, barnkör samt statister.

OBS: Flera av de medverkande har ersättare angivna i programmet

 

31008961222_jpg_1000x1000_q85  Foto Mats Bäcker

Finns mycket  anmärkningsvärt med operavärldens mest spelade verk. Ta bara en sådan sak som att de  hundratals flinka fingrarna i tobaksfabriken tillhör arbetande kvinnor,  måste ha varit revolutionerande  när operan uruppfördes 1875. Och att romer och deras livsstil finns med som ett spår. Vidare har vi  Bizet,  en aktad kompositör, fast han näppeligen  skrev annat som på allvar matchade Carmen.  Ännu mer  one-hit-wonder måste Prosper Mérimée  vara, författaren till den långnovell som librettot bygger på. Definitivt en doldis i  litteraturhistorien! Musiken  blev jag förtrollad av redan i tonåren. Växlingarna i styrka, ett otroligt förföriskt tema, rik instrumentering och inte minst underbar rytmik var ingredienser jag gick igång på. Såg en stor uppsättning med svenska stjärnor  i Scandinavium 1988. Annars är det två  filmade versioner jag bär med mig, vars  närbilder säkerligen bidragit till att de etsat sig fast De råkar ha flamencodansande instruktören Christina Hoyos som gemensam nämnare. Syftar på en spansk film av Carlos Saura och  isdansversionen med sensuella Katarina Witt i huvudrollen.

Göteborgsoperan framför en uppsättning hämtad från Glyndebourne Festival Opera, vilket innebär att ansvariga för engelska originaluppsättningen finns listade i programmet. Ska också noteras att föreställningen jag såg innehåller ursprungliga talade dialogen. Märkligt nog kallas Carmen för komisk opera i fyra akter, varav två av det ljusare slaget. Ett ödesmättat triangeldrama där våldsamma  erotiska krafter styr, där svartsjukan ideligen riskerar att brisera; kan givetvis aldrig sluta lyckligt. Utvecklade min tes till en kvinna vid garderoben innan föreställning:   Trist att vi beträffande kvinnosyn får Strindbergs uppfattning serverad, inte Ibsens.  Efter andra pausen fick vi reda på att Julia Sporsén hade tappat rösten.  Ingen inhoppare fanns tillhanda. Beslutades då i all hast att dirigenten skulle framföra kvarstående aria. Hade föredragit att de strukit helt, eftersom hennes röst var i tunnaste laget. Men det olyckliga intermezzot påverkade inte lystern, av en älskad opera gjord i Göteborg senast för sjutton år sedan.

I likhet med HAIR  i samma byggnad, är det i stjärnors frånvaro orkestern och kollektivets insatser som gör störst avtryck. Göteborgsoperan har  mutat in en framgångsrik fåra, kramar ur toppklassiga prestationer från ett samstämmigt kollektiv.  Formidabel teknik gifter sig med känsligt handlag, vilket regissören  bör  ta åt sig en del av äran för. Ett hänförande handlag! Framstår  som om  Västsveriges stolthet har haft obegränsade resurser.  Vi kan bara häpna över prakten, registrera otroligt vackra, alternativt kongenialt utformade kostymeringar. Läcker ljussättning och omsorgsfulla scenerier –  militärförläggning / torg i Sevilla,  turbulent krogmiljö,  resande romer med gigantisk vagn av varor  samt område utanför tjurfäktningsarena – gör sitt till för att dra in oss i  vibrerande musikteater av yppersta kvalitet. Har sett ett antal operor här tidigare, men inte recenserat.  Vill understryka att masscenerna är fantastiskt koreograferade.

Både gemensamt och uppdelat på kön är körinslagen genomförda med bravur, precis vad man förväntat. Roligast är den uppstudsiga gosskören, en av mina favoritsekvenser.   Genom skratt och skrik, enskilda gester  och flockbeteende, accentuerar körmedlemmarna därtill själva framåtrörelsen.  Stolta självgoda Escamillo, är en ståtlig uppenbarelse som dignar av flärd. Daniel Hällström är mer än godkänd i de faktiskt ganska få scener han har till sitt förfogande. Vad beträffar sång och distinkt agerande vill jag slå på den större trumman för en oldtimer ur ensemblen.  Anders Lorentzsson gör på ett lysande sätt ortens högsta officer, ytterligare en kärlekskrank  försmådd man.  Micaélas uttolkare har duktigt handlag med repliker, förutom en minnesvärd aria där hennes kollaratur firar triumfer.  Läser mig till att Joachim Bäckström hunnit med mycket sedan han examinerades i Köpenhamn för drygt sex år sedan. För en novis som undertecknad var han okänd. Har antagligen gestaltat tillräckligt många roller och framträtt som konsertsolist tillräckligt ofta, för att ha kunnat inkassera ett ordentligt genombrott.  Genom sin vokala förmåga och sitt emotionella patos når han ut i hela salongen.  Utan tillgång till jämförelser, påstår jag därför att han med sin plågade, destruktiva – typiskt nog mammafixerade karaktär – gör sitt livs roll.  Bäckström överträffar till och med sin kvinnliga motpart, vilket märks på trycket i applåder.  Katarina Giotas slutligen har, vad jag kunde bedöma, tonträffen och det passionerade sinnelag som krävs för att beröra.

30784877810_jpg_1000x1000_q85 Foto Mats Bäcker

Varje akts inleddes som en ouvertyr  med ridån nere. Lät lite klent var allra första tanken. Justerade omgående till en ståndpunkt som  motsvarade mitt totala omdöme. Stråksektionen, spröda uttrycksfulla blåsinstrument, slagverk och övrig sättning, dominerade i  processen mot konstnärlig obestridlig framgång. Allsköns varianter på operans musikaliska teman var en sällsam fröjd att lyssna på. (En utvikning: när storyn förtätas och det hintas upprepade gånger om ond bråd död, då associerade jag till hur Hitchcock använde sig av musik.)  Hur som helst, under ledning av sin mångsidiga dirigent gjorde dessa anonyma proffs ett lysande jobb.

 

 

 

27 november, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *