Tankar om Fallet Mahagonnys uppgång – och fall på Det Kongelige Teater

Skribent:

mahagonny

Fallet Mahagonnys uppgång uppgång – och fall
Regi: Graham Vick
Dirigent: Julien Salemkour
Scenograf: Paul Brown
Kostumedesign: Allan Watkins
Koreograf: Ron Howell
Lysdesign: Giuseppe Di Iorio
Libretto: Jeremy Sams
Premiär Det Kongelige Teater 20 november 2016

Brecht/Weills opera Mahagonny är sannerligen ingen enkel historia. Nyss lyckades Umeå/Norrlandsoperan som jag förstår det bra, efter de rika bilder och klipp jag sett, samt en radiosändning som övertygade stort. Det Kongelige buffrar på med stor kör samt dessutom ÄKTA flyktingar, några av dem självlysande i små roller. Samtid, ja
– men var var Trump? Vill man samtidsanknyta verk får man hänga med i svängarna.

Regissören Graham Vick och hans koreograf Ron Howell skapar minnesvärda ögonblick- som när (den lysande)Magnus Gislason/Jack O´Brien snittar upp magen på en flykting och vällustigt börjar äta upp honom med kniv och gaffel. Ruskigt! Hela salongen används och en ramp runt orkesterdiket skapar närhet. Dock förvånar det att en så lysande scenograf som Paul Brown inte fått göra mer. Viss är det skojigt att delar av foajé och salong dyker upp på scenen, men annars är huvudgreppet skyltar, från förbud till applåduppmaningar. Projektioner. Den nya stilen för en opera utan verkstäder? Allan Watkins kostymer är snarare antikostymer i tysk stil, modernt. Inga glittrande skökor. Flyktingarna ser söndagsklädda ut, Herrkören utom rollerna kontor mer än white trash.

Hur ska jag läsa av detta? Dessutom spelar man på engelska(på regissörens begäran) Då hamnar vi närmare musikalens idiom, borta är Brechts språkgeni.Varför inte på danska?
Norrlandsoperans asiatiska kitschestetik,sjungen på svenska låg kanske närmre verket…

Första akten är strålande och drivs av Randi Stenes mezzomama Begbick. Roligt att hon här fick komma i första rummet som parant boss, desperat under ytan, med ett hjärta av bly. Vokalt glödande i de Straussiska operafraserna, tajming som satan i melodramerna. Bravo! Sine Bundgaard som Jenny lyckas också i sina hits(Alabamasången mfl) hitta en kombo av operaidiomet med ett rörande spel och en vokal skörhet som just frusen is.
Vi ser henne i slutet som gammal, det är stort skådespeleri utan en enda ton.

Jag anser det dock fel att sära på akt två och tre och där lägga in ännu en paus. Korta!
Dessa problem ligger i verket. Det händer för lite. Vi får lika mycket paus som pjäs.

Musikaliskt är det överlag mest flott, bland smårollerna gömmer sej tex Lars Møller, en storsångare att hålla span på. Michael Kristensen som Jimmy är dock svag, Umeå gjorde klokt i att välja Lars Cleveman, det krävs en Wagnertenor att höras genom allt detta ljudbröt. Weills musik spääner över hela skalan från jazz över finstämd lätt atonal lieder till opera med dussinet sångstämmor. Mahagonny Songspiel från 1928 kan spelas av skådespelare, operaversionen är så mycket opera det kan bli, och spelades i Sverige först på 70-talet. Köpenhamn såg verket redan 1933-4 (nb året), men då på operetteatern Det Ny Teater. Skandal! Alltså- en lång bekantskap.
Mahagonny. Det nya landet. Det bruna landet. 1930-USA? 2016…Danmark?

Som sagt, 50 flyktingar på scenen fick vi se. Det är väl samtliga Danmark tagit emot?

Medverkande:
Leokadja Begbick – Randi Stene
Jenny Hill – Sine Bundgaard
Jimmy Mahoney -Michael Kristensen
Jakob Schmidt- Magnus Gislason
Sparbüchsen -Billy – Palle Knudsen
Alaskawolf-Joe – Lars Møller

mahagonny2

mahagonny3

22 november, 2016

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Det heter Mahagonny med undertiteln The Rise and Fall of the City of Mahagonny i Det Kongelige Teaters version…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *