Rannsakningen på Orionteatern: stark föreställning om det hemska (Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting)

Skribent:

rannsakningen

Rannsakningen
Regi och bearbetning Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Dramaturg Irena Kraus
Kompositör Philippe Boix-Vives
Kostym Kajsa Larsson
Ljusdesign Raimo Nyman
Videokonstnär Emil Klang
Mask Thea Kristensen Holmberg
Orionteatern
Premiär 8 november 2016
Föreställning som recenseras: 16 november 2016

Vi kliver in genom en mörk trädörr och några skådespelare i kläder med liknande färgskalor och hållning möter oss. Jag känner lukten av fuktigt trä. Vid sidorna ser jag något som associeras till tågvalar. En obehaglig känsla kryper en inpå skinnet och man får en inbillad farhåga om hur det eventuellt kunde ha känts att kliva in genom dörrarna till de ökända utrotningslägret Auschwitz.

Väl inne vid scenen befinner vi oss i ett förhörsrum, en domstol där vi får bevittna den rättegång som efter 1945 ägde rum för de som hade arbetat i lägret.

Man slås av vidrigheterna som vittnena berättar om, den genomtänkta tortyren, och den psykiska pressen som fångarna genomled. Dessutom fasar man inför gaskamrarnas effektivitet med zyklon B (nervgas) för att mörda människor. Svarta muren var ett ökänt begrepp där människor avrättades med jämna mellanrum och från flertalet baracker kunde därmed medfångar förfäras och tänka tanken att det när som helst skulle kunna drabba dem.

rannsakningen2Det som är mest slående och fasansfullt är gärningsmännen (och kvinnor) som vid förhören blånekar till sin inblandning i avrättningar. Man hävdar att man bara skickats på en arbetsinsats, följt order, inte var behörig till det eller ”…vad skulle jag göra, gjorde ju bara mitt jobb”. Andra gömde sig bakom att ryktena de hört om gaskamrarna var så vidriga att de inte kunde ta det till sig och skylde på att man aldrig var direkt aktiv. ”Min katolska tro tillät mig aldrig att mörda”, men den tillät dig således att stå och titta på?

Jag slås också av tanken av hur så många människor kunde bli mördade av så få. De hände sällan att de gjorde något motvärn och då frågar man sig hur är det möjligt. Men jag insåg ganska snabbt av föreställningens berättelser att en människas handlingskraft lätt kan tyna bort av skräck, fasa, svält och psykisk terror. De flesta överlevde 3-4 månader, om de inte såg till att skaffa sig en priviligierade position i lägret och därmed kunde räkna med beskydd eller extra mat.

När man hör fångvaktarna (oavsett befattning eller ansvar) känns de som att de antingen är väldigt bra på att ljuga eller så tror de själva på sina lögner. Ingen av fallen vi fick se under kvällen gav något exempel på någon som hade stake nog att vilja ta ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om det är mänskligt eller enbart beklagligt. Ingen frid till dem således.

Det som var mest fascinerande i kvällens föreställning, var att skådespelarna byte rollkaraktärer med varandra hela tiden. Det var enbart åklagaren och försvararen som var densamma. Det gav oss känslan av att vi alla skulle kunna bli förövare eller offer. Kanske är inte avståndet fullt så långt som vi skulle vilja tänka? Med små små steg i en felaktig riktning tror jag att vi alla skulle kunna brista och mörda någon i en situation där nöden krävde det. Massmord på fånglägers nivå är ju dock något mer än det och kräver en ideologisk överlägsen tro på sin egen gudomlighet eller en psykopatisk natur. Men rollbytena gav ondskan skilda ansikten, som var nyttigt för sin egen rannsakan (det vill säga ingen av oss är utan skuld).

Föreställningen var lite i längsta laget och jag kunde se på de gymnasister som var där att de knappt kunde hålla ögonen öppna. Berättelserna som berättades kanske hade kunnat slås ihop eller bearbetas på ett annars sätt. Samtidigt kanske det fanns ett utmattande syfte med att gång på gång behöva höra dem neka till vidrigheter.

Kvällens ljussättning var obehaglig, men nödvändig för att skapa återblickar som hjälpte förhören framåt. Den gav mig också insikt i hur fångarna kunde separera sig själva från andra, sin kropp och sina känslor, för att överleva där och då. Vilken typ av liv de aldrig därefter kunde få, kan man enbart gissa sig till. En ständigt återkommande mardröm som aldrig ville släppa deras skäl. Frågan är om det är mänskligt att leva med.

Skådespelarnas marscherande och rörelser i takt i liknande riktningar påvisade också, vilket hemskt följedjur vi människor är. Istället för att stanna upp och göra upp med oss själva och våra egna uppfattningar, är det därmed lättare att följa andra och sedan inte behöva stå till svars. Ibland skulle jag hellre velat bli en hund.

Det allra värsta är tyvärr inte att det här har hänt en gång för länge sedan. Det är dock mer illa än så. Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting, eftersom det fortfarande händer massmord på den nivån. Därför får inte förintelsens läger glömmas bort och vi får aldrig någonsin låta våra röster tystna kring det. Enbart genom att visa civilkurage kan vi mota bort ondska.

rannsakningen3

17 november, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *