Tankar om fascinerande dans i Come Back To See Us

Skribent:

comebacktous

”Come Back To See Us”
Av och koreografi: Ina Christel Johannessen
Kostymdesign: Kathrine Tolo
Ljus: Chrisander Brun
Ljuddesigner: Hugo Therkelson
Visuellt koncept: Konstnärliga teamet
Urpremiär på Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016

Det är alltid med högt huvud och skarp blick man går till en urpremiär. Det är ju den allra förstå gången som föreställningen spelas någonsin och allvaret känns markant i väggarna. Det är högtidligt och det är puls i mellangärdet.

Först invaggas vi i en skymning och fågelkvitter, därefter slås en dörr igen och man hör en amerikansk man, säga föreställningens namn inbakad i en mening ”come back to se us soon”. Jag hinner tänka, att jag är ju här redan och funderar på titeln.Väldigt abrupt och markant stängs därefter skjutdörren och ljuset utanför släcks. Det blir kolsvart några sekunder innan en strålkastarvägg slås på. Det känns på en gång som dagens dansföreställning har landat på en fängelses bakgård. Vid lyktorna är det också ett stängsel och ingen av männens rörelser på scen går obemärkt förbi. Riktningen på ljuset lyser nästan rakt igenom dem och skuggorna avslöjar varje steg de tar. Känslan är att vi är övervakade.Ibland är männens rörelser så smärtsamma att en känsla av arbetsläger poppar upp inom mig. Kanske är det också de gemensamma blåa kläderna, som ger dem ett enhetligt öde på scen. Obehagligt är det oavsett. Jag skulle vilja släppa dem fria, men vet inte riktigt hur.

I de förstå scenerna upplever jag att männen försöker finna sitt eget sätt att hantera instängdheten och det monotona livsvillkoren. De har egna personliga rörelser, på sina egna villkor. Gång på gång försöker de ha ryggen fri i sitt kaos och litar inte på någon. Ibland dras de mot ljuset och de hoppas att de på något vis ska kunna komma ur sitt kaos. Det är brutalt och kraftfull, samtidigt som det också är mjukt och medmänskligt. För vad gör man i fångenskap? Gång på gång frågar jag mig, ”kan man verkligen göra sådär med kroppen?” och det kan man tydligen. Mest uppspelt blir jag när några av dansarna förflyttar sig snabbt på golvet med hjälp av olika vågrörelser, höftsträckningar och ren armstyrka. Allt i ett flöde som enligt jordens dragningskraft, inte borde vara möjligt. De gör så i alla fall.

Att se enbart män dansa tillsammans på liknande nivåer, men ändå tillsammans är väldigt unikt. De har alla olika karaktärsroller, men dansar ändå mer på liknande premisser. I de flesta pardanser är män alltid bärande och lyftande av kvinnor, när det ska dansa ihop. Kvinnor ges också ofta en mer offrande roll än män. I den är föreställningen är männen väldigt jämlika, trots mycket skild fysik, karaktär och personlighet. Inget i uppsättningen verkar heller kräva av dem att vara helt tighta i varandras rörelser. Man är inte ens det när de gör samma rörelser samtidigt. Det finns en genuinitet utan total samstämmighet. Jag gillar den utmaningen mycket. Det är också väldigt behagligt att se på dem ihop och var och en för sig. Det blir samspel, men i de egna fångade kropparnas behov.

Jag upplever en närhet och ett brödraskap mellan männen. En närhet som aldrig någonsin blir sexuell. Det är inte ofta som närhet mellan människor får lov att speglas och beskrivas utan att någon form av sexualitet blandas in, för att skapa en extra glöd och erotik. Men de faller aldrig in i den lätta fällan utan vågar hålla fast vid intimiteten mellan bröder. Det är vackert att vänskapen och den kollektiva närheten mellan människor får lov att vara mer än längtan efter enbart lust.

I en av scenerna dansar männen i masker. Deras kroppsspråk förändras då och blir tydligare för maskens räkning. De kostar på sig att vara drygare, kaxigare och mer uppviglande. Det kan man ju vara när ens ansikte inte behöver synas och man inte behöver stå för den man är eller gör. När ljuset ändrar riktning mot publiken och dansarna tittar på oss genom sina masker, känner jag hur de frågar oss, vilka masker vi har på och vad vi sitter och dölja på i mörkrets vrån. Männen på scen visar på hur vi alla gömmer oss med jämna mellanrum och alla falska masker kan dra ned oss. Jag blir själv påmind om hur uttröttande det är att alltid bära samma mask, eftersom ingen vill se det äkta fula trynet bakom.

Musiken under kvällen sätter dock inte några direkta spår. Kanske är det för att dansarna är så fenomenala i det de gör? Eller så är det så enkelt att det är för hög volym(nu efteråt skriker mina öron en jämn ton). Gång på gång under kvällen måste jag anstränga mig att stänga av mitt lyssnande så gott det går. Dansen skulle dessutom ha klarat sig utan musiken. Min enda förklaring är tyvärr att musiken är inte tillräckligt sofistikerad för att matcha det som sker på scen. Den enda gång jag reflekterar över musiken är när den är tyst korta stunder och jag då kan höra dansarnas flåsningar och ansträngning.

Ju mer vi närmar oss slutet av föreställningen, desto mer stödjande, hjälpande och styrande av varandras rörelser blir dansarna. De sista minuterna har de nästa vuxit ihop och det är svårt att urskilja vems ben, arm eller huvud som sitter på vem. Ett steg fram blir lätt styrt till två i sidled. Ingen man är därefter själv eller sig själv nog. Bröder i omfamning.

En urpremiär är enbart en gång och kommer aldrig åter. Men jag är övertygad om att det finns urkrafter kvar i den här uppsättningen för dig som vill se dans som urartar på ett positivt sätt.

Dansare: Pär Andersson, Anton Borgström, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham

13 november, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *