Nixon i China – fantastisk musik, intensiva sånginsatser men lång

Skribent:

nixonkina

Nixon i China
Premiär Kungliga Operan 1 oktober 2016

Att historik är viktigt för våra fortsatta beslut och att den på någon nivå borde göra oss klokare med tiden, slåss varje tidsepok med. Idag på 2000-talet tycker vi att vi är så mycket klokare än de före oss – Watergate vad var det för dumheter. Ett viss självdistans, självkritik och perspektiv borde de dock ge oss när vi genom dikter, dagböcker och dokumentärer kan konstatera att det hör den allmänna mänskligheten alltid, ”vår bästa tid är nu”. Ja redan de gamla grekerna tyckte att de levde i den bästa av tider. Knappast något vi skulle hålla med om idag, även om teatervärlden tackar grekerna för sin existens.

För första gången på svensk scen, fick vi i kväll bevittna ”Nixon i Kina”, en återblick genom mångas linser och vida perspektiv. Nixon själv, avrådde man dock att se urpremiären i Houston 1987. Vilket jag har svårt att förstå varför idag. Jag dock bara min egen historik i handen och han sin. Vet inte om det säger mycket om operans innehåll eller om det mer pålyser något om den fd amerikanska presidenten.

nixonkina3Om man kan lite amerikansk närhistoria och har ett lätt intresse för amerikanska presidenter, så underlättar kvällens röda historiska tråd. Annars är det nästan en nödvändighet att läsa igenom operaprogram innan föreställningen och påminna sig i varje paus (2 stycken). Föreställningen är nämligen både symboliskt och kronologisk i sitt berättande. Ju mer kunskap du dessutom har inhämtat själv om Kina och kommunismen, underlättar de din upplevelse av operan. Även om det är oerhört naivt av Nixon och Mao Tse-Tung att tro att ett enskilt möte mellan dem, två supermakter , ska förändra något direkt, så kan man ändå inte sluta upp med att fascineras över bådas tilltro till sig själv och deras suveränitet.

Det första jag gläds åt denna kväll är den fantastiskt moderna och smarta scenografin. Med skärmar, filter, draperier och ljus får vi både bevittna flygplanslandningar och demonstrationer. Skådespelarna lyser igenom på rätt plats och den nya linsen ger oss de tredimensionella efter en platt bild. Det är snyggt, effektivt och det är många gånger mycket vackert. Nästan som om målade bilder i din tavla plötsligt vänder på klacken och går rakt ut framför dig och ger dig sin varma hand.

Jag imponeras också av kvällens 40-tal statister/sångare som fyller funktionen som soldater/gäster/arbetare mm. De är individuella i sina tolkningar, de har funnit en roll och de visar på en stolthet i det de gör. Inte en enda gång ser jag en statist tappa ansiktet och enbart bli sig själv en stund. En tillfällig vilsamhet som jag kan tänka mig skulle kunna vara lockande. För vem skulle se det? De förtjänar en stor eloge för det de gör och de ger den stora massans betydelse, i den kinesiska kommunismen. Ett värdigt ansikte där varje enskild del behövs i det stora maskineriet.

nixonkina2Kvällens mest otacksamma jobb måste föreställningens tre sekreterare ha. Man har gjort dem homogena på ett sätt som inte är fördelaktigt för rollkaraktärerna. Tanken är säkert att de ska vara lika som bär och föra sig i spegellika former. De sjunger lika, de agerar liknande, men saknar samma kroppsspråk och hållning. Det gör att det känns som att någon eller några av dem är originalet och de andra en sämre kopia. Om man istället hade valt att göra dem något mindre kliché-betonade, och gett dem något litet som var deras eget,  hade man kunnat le åt deras likheter snarare än att bli ledsen över deras försök att vara trillingar.

Det är inte ofta man känner i operasammanhang att sångarna övat tillräckligt på scenisk framträdarteknik, i förhållande till hur duktiga de är på att sjunga. Genomgående var huvudrollsinnehavarna duktiga på att också bära sina karaktärer väl mellan sitt sjungande. Eliason lyckades dessutom återge de spjuveraktiga charmen som Nixon lär ha haft som president.

Det är alltid spännande med en teatral opera, i operan. Det är något magiskt som sker när man måste tänka teater i teatern. När den spelade operan dessutom påvisar satir om gott och ont, blir det en intressant spänning för oss i publiken. Vi tittar på dem som låtsas var på sin egen lilla scen. Baletten som herr och fru Nixon ser på i Peking, har med sitt tema en riktad kritik mot USA. De tar åt sig för att de känner igen sig själva. Gränserna mellan fiktion och deras verklighet suddas ut. Inslagen av satiriska dans i 2a akten, var himmelskt starkt. Dansarna var inte bara skickliga i sina uttryck ,dessutom var de bärande av en viktig handling som behövde dess emotion. Musiken uppskattades bättre genom deras rörelser.

Föreställningen var tyvärr alldeles för lång (tre timmar och tjugo minuter inklusive två pauser). Det hjälper inte att musiken är fantastisk och sånginsatserna generellt spännande och intensiva. Både skådespelare och publik tappar fart och energi in i 3e akten. Den sammanfattning och tralliga pratsamhet som 3e akten har, skulle mycket väl ha kunnat komprimerats och lagts in i 2a akten. Hade man dessutom höjt tempot något, så hade man kanske kunnat sluta mer i en slutsats. Slutpoängen att man enfaldigt konstaterar att man står fast i det man alltid ha varit, känns sorglig. Kanske är inte det ett tillräckligt värdigt slut på så mycket kraftfull musik och livsbejakande karaktärer!? Det kändes lite platt och smaklöst. Var historien verkligen värd att berättas utan ett större genomtänkt avtryck?

Slutligen slås jag av den onaturliga hyllningsfrekvens som våra operatraditioner för med sig. I kväll var den också väldigt utdragen och markerande. Man skulle nästan kunna tro att en president var där i kväll och skulle få applåder för hela sin sittande tid på fyra år eller kanske de dubbla perioderna. Hade Nixon varit där kanske en och annan hade tillämpat en gammal ”hederlig” Shakespeare-tradition och kastat rutten frukt istället – vilket inte hade varit bättre.

Det ska nämligen på vår opera applåderas före man gjort något, mellan varit akt, varje konstart för sig och sedan ska avtackningen ske allmänt, i grupper och i enskilda hierarkier. Dessutom applåderas det gärna flera gånger och publiken tävlar nästan i hur mycket plast vi kan ta när vi klappar. Publiken tittar på varandra och det görs bedömningar hur du tackar.

Självklart ska man applådera när något är bra och naturligtvis är det härligt att dunka människor i ryggen vid framgång. Ingen säger att kvällens föreställning inte förtjänade uppskattning. Men när publiken blir inställsam, säljer sig för att verka lite smart, då blir det lite obehagligt kladdigt. Kvällens applåderande kändes tyvärr lätt fjäskande och jag förväntade mig nästan fria kakor och saft vid hemgång.

Foto: Markus Gårder

2 oktober, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *