Lysande kollektiv i nytolkning om dropouts – HAIR på GöteborgsOperan

Skribent:

10 september 2016

Musikalen HAIR på GöteborgsOperan

Manus och sångtexter: Gerome Ragni och James Rado

Musik: Galt MacDermot

Regi & översättning: Rikard Bergqvist

Musikalisk ledning: Martin Östergren

Koreografi: Malin Zaki

Scenografi & kostymdesign: Tomas Sjöstedt

Föreställningens längd: 3 timmar inklusive paus

Spelperiod: Till och med 28 mars 2017

Det var första gången jag såg denna hippiemusikal om en klassisk epok. Vad som fastnat på näthinnan är istället filmregissören Milos Formans fria bearbetning som gick upp på bio tolv år efter premiären off-Broadway. När jag sett om den förföriska filmen har jag stört mig på drogromantik och  avsaknad på tankar om försörjning. Självförverkligande, politisk medvetenhet och inkluderande attityd är tre goda ting, fast ändå är det lätt att bli en smula provocerad när en slitit i drygt trettio år med lönearbete med få inslag av självförverkligande. Hair ger upphov till åtskilliga funderingar om livsideal  tolerans och frihetslängtan. Att karaktärerna genom sin livsstil och  utseende tar avstånd från såväl borgerlig inskränkthet som strävsam arbetarklass är tydligare markerat i filmen. Däremot svävade ingen i premiärpubliken i okunnighet, om vilket traumatiskt sår som varje inkallelseorder ofta utgjorde och antagligen än idag utgör i USA; fast  nu soldater skickas till andra länder än Vietnam.

Finns väldigt mycket att glädjas åt i erfarne Rikard Bergqvists uppsättning.  Hans rutin måste ha varit välbehövlig, något att förlita sig på för den överlag unga och ganska oprövade ensemblen. Själv har han kallat stycket både krävande och kaotiskt. Regissören har ett mycket  smidigt handlag med översättningen, ett utvecklat språkligt gehör.  Verkligen imponerande  resultat han åstadkommit. Dialog och sångtexter ligger helt rätt i munnen. Kören vars uppgifter pendlar mellan upplyftande sång och livsbejakande dans / rörelse, är en heterogen skara som hängivet tagit sig an sina utmaningar. Och de lyckas förträffligt, delvis tack vare nyskapande koreografen Malin Zaki. Dansen influerad av street och hip hop, är uppfinningsrik och förstås totalsynkad.  Som förväntat kan vi bevittna en samling brokiga existenser som odlar sina annorlundaskap, vilket i lika hög utsträckning gäller  musikalens cirka tio roller. Avsiktligt eller ej, Göteborgs aktuella version av Hair har inga definitiva stjärnor, ingen Rikard Wolff, Evelyn Jons eller Lisa Nilsson. Sådana musikalstjärnor som jag sett utföra avgörande bedrifter finns inte här. Är en styrka lika mycket som en svaghet att den där urskiljande lystern och laddningen, inte strålar från några enskilda kända namn. Vilhelm Blomgren, vars motsägelsefulle Claude är själva navet i det rapsodiska berättandet, vinner en arbetsseger när det konturlösa efterhand förvandlas till ett rörande porträtt med stark sång på toppen. Annars uppfattar jag nytolkningen som ett feministiskt tillägg, utan att då veta hur originalet skildrade kampen mellan könen. Hur som helst befriande att kvinnorna tar för sig och kommenterar skeendet. I tacksamma positioner märks Sofia Jung, Josefine Gellwar Madsen och allra främst Pia Ternström som Sheila. Ternströms  vokala insatser  rankas  allra högst. ( Typiskt nog pryder hennes  genomträngande blick omslaget på det gediget tillverkade programmet, ett påkostat program  som innehåller  en lustig miniessä om normer författad av Olivia Bergdahl.)  Bortsett från öppningsscenen när en nybyggd galleria i vitt ockuperas och därför blir skådeplats, är det tunnsått med dekor och rekvisita. Så här dagen efter minns jag bäst en hoverboard när Woof presenterar sig, ett långt grönt koppel som påvisar stackars Huberts relation och inte minst smattrande gevär vars magasin töms under den hallucinatoriska  snedtripp som hemsöker Claude från Manchester. Flower power – rörelsen associeras ju med kulörta färger, något som  skicklig ljusdesign av Joakim Brink och Jesper Lindell tagit fasta på. En modernitet som lagts till i manus är bruket av videokamera med  direkt överföring på storbildsskärm, vilket gav en dokumentär känsla. Detta tillvägagångssätt är som bekant numera ett beprövat grepp i undersökande teater.  En kul nymodighet, särskilt i det minst sagt intensiva finalnumret, var en ramp att agera på mellan de främre bänkraderna.

Saknas  en väsentlig komponent, eller hur? Jo visst har jag sparat det mest påtagliga till sist. Galt Mac Dermots musik är odiskutabelt odödlig. Anmärkningsvärt att denne doldis verkade inom åtskilliga genrer, vilket går igen i denna fräscha uppsättning. Martin Östergren har jämte kapellmästarna Dan Lindén och Rickard Åström fått till ett ljuvligt kalejdoskop av stilar, utan att för den skull förvanska den ursprungliga låtskatten. Emellan inledande Aquarius och avslutande medley serveras vi ett intelligent collage utan döda punkter. Svängiga toner bombarderar oss i form av drum and bass, trip hop, trance, funk, influenser från Stevie Wonder och Pink Floyd, punk, country, världsmusik och rent av några takter hämtade från dansbandsvärlden. Ljudet är sensationellt bra, även när man fläskar på.  Som musikälskare gick jag igång på mixen av blås, slagverk, bas, keyboards och gitarr med snygga riff. Av musikerna är det bara nämnda kapellmästare ( som kuriosa kan nämnas att jag en gång träffat Åström efter ombudsträff på Operans Skövdefilial)  jämte Per Svenner och möjligen Elin Andersson som jag hade lite koll på. Ett faktum som bevisar att Sverige har det förspänt med en uppsjö av välutbildade elastiska utövare, vars kunnande exponerade på den rymliga scenen, borgade för en proffsig högtidsstund. Finns all anledning att anta att denna energigivande nytolkning om revolt och utanförskap kommer gå en succéfylld framtid till mötes.

11 september, 2016

Det här inlägget har 1 kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *