Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3
Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.
Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.
Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.
Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.
Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.
En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.
Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.
Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.
En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.
Foto: BeA Nilsson