Bokrecension: Bambi av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – lättläst och ytlig skildring

bambi_monskallentoft

Bambi
Författare Mons Kallentoft, Markus Lutteman
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188171528
Förlag: Bookmark Förlag

Bambi är tredje delen i Herkulesserien som hittills sålt över 200.000 exemplar. Bakom dessa hårdkokta deckare som utspelar sig i Stockholmsmiljöer ligger två författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

Huvudpersonen i Bambi är, precis som i de två tidigare berättelserna i serien, den knarkande kriminalinspektören Zack Herry. I Bambi är han inte fullt så drogberoende som i de två tidigare, Zack och Leon. Det går bra att läsa denna tredje del utan att ha läst de tidigare två. Fast att om du läser den tredje först får du reda på saker som hänt i de tidigare – så det blir lite av en spoiler ifall du tänkt läsa alla tre.

Jag tyckte inte om de två tidigare, jag orkade inte läsa klart någon av dem. Bambi har jag läst klart. Det betyder inte att den är så mycket bättre. Alla tre har stora likheter: de är skrivna på ett lättläst språk som flyter på, men många korta meningar som gör att handlingen blir snabb och actionbetonad. Olika Stockholms-miljöer dyker upp, hela tiden. Det känns som att de två författarna mer använder miljöerna för att det ska vara häftigt att läsa än att de använder miljöerna som ett sätt att berätta något på. Mons Kallentoft är annars oerhört skicklig på att göra såväl miljöer som naturen och vädret och klimatet som delar av berättelsen. Hans egna kriminalromaner har betydligt högre litterära kvaliteter.

Kriminalhandlingen i Bambi startar med att några överklassungdomar festar på midsommarafton ute i Stockholms skärgård, på en kobbe. En av de sex sjuttonåriga ungdomarna har fått låna sin stenrika pappas båt. En av dem har några rosa piller med sig. Pillren är ruggiga, de får ungdomarna till att begå fruktansvärda mord och självmord. När polisen kommer på plats vet dom inte om det är mord eller en självmordspakt, eller vad det är som ligger bakom.

Inte lång tid efteråt inträffar en liknande mardrömshändelse. Polismannen Zack bestämmer sig för att undersöka det på djupet när han på den ena brottsplatsen hittar ett av dessa rosa piller.

Berättelsen är som sagt oerhört lättläst. Jag satt en regnig dag i en stuga på landet och läste den på en dag. Bitvis spännande fast ändå inte. Det var för mycket som gick att förutsäga, det var för lite som överraskade mig. Och hela berättelsen är svår att tro på. Att den som låg bakom dödandet skulle göra det och av de skäl som återges, nja …

För min del är dessa böcker för ytliga och de säger mig ingenting om livet eller om människor. Jag har också svårt för dessa narkotikahyllningar som flera av dessa Stockholmsskildringar har. Även en del av Jens Lapidus deckare har detta fenomen. De skildrar missbruk av narkotika som om det är något som förekommer i stort sett överallt och i synnerhet bland unga rika personer. Flera gånger skildrar de detta bruk av narkotika som så vanligt att i stort sett varenda ungdom sysslar med det. Vad händer då när unga människor läser detta? Blir de avskräckta från allt det negativa som narkotika faktiskt för med sig? Knappast. Eftersom det beskrivs som något alla sysslar med.

Fakta är att när en människa börjar använda droger då sker biologiska och kemiska förändringar i kroppen. Ganska snart kan denna person inte känna lycka över annat än droger. Bara när hen fått drogen i sig kan hen känna sig lycklig. Visst jättemånga drogliberaler vill hävda att det inte är så, det är givet – men det är rent vetenskapligt, dessa förändringar sker i den människa som börjar med droger.

I Bambi är det tjusiga ungdomar som tar drogerna. Visserligen med dödlig utgång i detta fall. Men den som läser tänker förstås att det var för att de fick fel rosa piller. De piller som finns att få tag på i verkligheten är inte lika dödliga, tänker läsaren. De piller som finns på den svarta marknaden är förstås inte lika dödliga direkt. Men på sikt förstår de människors liv – och en del dör dessutom på grund av droger i verkligheten. Jag vet, jag har en son som dog på grund av det. Den första gången han introducerades till droger var självklart inte av någon som var förstörd av droger, det var någon som såg fräsch ut och kunde säga att droger inte är farliga. Precis som det är fräscha ungdomar som använder droger i Bambi och i liknande Stockholmsdeckare.

En annan sak som jag tycker är svår att tro på är en annan av Herkulerseriens grundförutsättningar: den svårt knarkberoende polismannen Zack Henry. Skulle det svenska polisväsendet verkligen låta en så drogberoende polisman ha en sådan ansvarsfylld tjänst som Zack har?

5 juli, 2016

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Lia skriver:

    Jag fullkomligt älskade alla tre böcker. Väntar spänt på en fjärde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *