Black Sabbath tar avsked

Black Sabbath har funnits lika länge som jag och de kom mycket tidigt in i mitt liv genom mina äldre syskon som spelade bandets skivor för mig när jag var spädbarn. -Spela zum zum, sa jag till syskonen och menade då att de skulle spela Electric Funeral från bandets andra platta Paranoid. Då var jag 2-3 år. Än idag, 45 år senare, spelar jag gärna zum zum och därtill alla andra fantastiska skivor som de gett världen genom åren.

ZZZ008248-PP

Under de viktiga åren mellan 12-19 år hade jag tillsammans med mina polare frekvent återkommande diskussioner under många sena nätter, samtidigt som vi lyssnade på deras skivor medan vi drack alkoholhaltiga drycker och nådde insikt. Världens bästa låt skulle koras och givetvis världens bästa platta och världens läckraste solon och världens smartaste texter framflummade av basisten Geezer Butler. Sällan vann samma låt eller skiva två kvällar i rad. Det här har varit ett band som enligt mig och min sorts vänner, stått för en sällan skådad genialitet. Fortfarande idag kan jag inte för mitt liv konskevent avgöra vad av allt de gjort som är objektivt bäst. Vrider du om armen på mig kommer jag veckla in mig i ett långrandigt resonemang som sträcker sig över de sex första skivorna utan att komma fram till målet. Som tur är behöver jag inte stadfästa något och varje argument är giltigt, rimligt och noga underbyggt och nästa gång vi pratar om det har jag en ny lista, lika giltig och rimlig.

I slutet på den här prologen till Black Sabbaths absolut sista turné ska jag ändå komma fram till dagens tio i topp-lista samt utnämna deras bästa platta. Men jag kommer hålla mig till den konstellation som är ”mitt” Black Sabbath. Inte för att konstellationerna efter den klassiska på något sätt är dåliga. Flera av de efterföljande skivorna och låtarna är absolut världsklass och en hel del är rent objektivt bättre hårdrock än några av skivorna med den ursprungliga uppsättningen. Men för mig utgår Black Sabbaths storhet i Ozzy Osbournes sätt att framföra Geezer Butlers texter samt det hårda jazzdrivna compet från rytmsektionen. Alltihop sammanhållet av hårdrockvärldens mörkaste, coolaste och skummaste gitarrist, Tony Iommi.

Black Sabbath har bestämt sig för att ta farväl för gott. En epok har kommit till vägs ände. Men jag bedömer att deras musik kommer leva mycket länge än. Det finns för varje generation något nytt och underbart att återuppleva i deras artisteri. Ändå är det förstås med sorg i hjärtat jag tar sikte på en magnifk avslutning på festivalen Tons of Rock på Fredrikstens fästning i Halden, Norge.

Polka Tulk Blues Band hette de från början. Ett helt obegripligt namn som antagligen inte funkat utan för stadsdelen Aston i Birmingham. Namnbytet till Earth gjorde nog ingen gladare heller. Men när bandet började skriva riktigt mörka texter med sataniska anslag som stod i skarp kontrast till den katolska arbetarklassmiljön de växte upp i, hände något. Ett nytt sound skapades och grunden för alla modern heavy metal var lagd. Debutskivan var inte lättillgänglig men fann genast sin publik. En publik uppvuxen med musik som öppnat för ungdomsrevolten men som inte hittat underklassens frustration och hat mot det rådande samhället, tog till sig svartsynen och det farliga som bandet skickligt transformerade till populärkultur i en växande subgenre.
Black Sabbath föddes och historien tog en helt ny vändning. Inte minst användes religiösa bilder och en orädd och provocerande  flört med satanism och ockulta traditioner som en del av såväl föreställningar som texter och sättet att sätta samman musiken i annorlunda arrangemang.
En frustrerad arbetarklass i fattiga gruvdistrikt fann i det här nya bandet en proteströrelse som vände sig emot krigsvurmande politiker, skenheliga religiösa och en toryröstande arbetarklass som satte tradition framför sina egna intressen. På bara några år erövrade Black Sabbath världen med sitt helt egna sätt att spela sin hårda, mörka och tunga variant av rockmusik. I källare runt om i världen började unga människor härma och lära sig hur hårdrock skulle låta på riktigt. Ur deras strävanden föddes heavy metal och senare såväl death som trash och all möjlig annan brutal hårdrock. Bandet blev en central hörnsten tillsammans med främst Deep Purple, Led Zeppelin och Uriah Heep för framväxten av allt det vi idag kan avnjuta eller förskräckas av på festivaler som Sweden Rock Festival, Monsters of Rock och Tons of Rock med många flera. Hundratals hårda festivaler erbjuds varje sommar över hela Europa och några av de största och bästa har vi här uppe i norden.

För något år sedan besökte Black Sabbath Sweden Rock Festival och jag frapperades över att Ozzy faktiskt sjöng bättre än på flera år. Förhoppningarna inför avskeds turnén är därför förväntansfulla. Jag vågar inte hoppas och tro för mycket när det kommer till de vokala prestationerna, men jag vet att kungen av uppvigling från en scenkant kommer leverera fullt ös och stor kärlek och lycka.

Epoker kommer till sitt slut och vi kommer se allt fler sådana avslut under de kommande åren. The founding fathers blir gamla, många har redan lämnat oss och fler kommer göra likaledes under de närmsta åren. Vi som fått förmånen att leva samtidigt med dessa musiker som i våra ögon är legender, har mycket att vara tacksamma över.

Den 23 juni spelar Black Sabbath på Tons of Rock på den fantastiska fästningen Fredriksten i Halden i södra Norge och den 9 juli gör de sin sista spelning i Sverige, på Friends arena i Solna. Självklart är Kulturbloggen på plats redan i Norge.

Visst ja. Den rätta listan. Well, here it is:

1. Under the sun

2. Symphtom of the universe

3. Sabbath bloody sabbath

4. Electric funeral

5. Megalomania

6. Changes

7. War pigs

8. A National acrobat

9. Sweat leaf

10. The Wizard.

Bästa plattan: Sabotage.

Så, nu vet ni det.  😈

7 juni, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *