Du ska veta ditt värde – en intellektuell utmaning, en filosofisk djupdykning

Skribent:

Du ska veta mitt värde

Du ska veta ditt värde
Av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Föreställning på Stockholms Stadsteater, Lilla scen, 7 maj 2016

Om du vill gå på teatern en kväll för att ha det lättsamt, fridfullt, avslappnande och behagligt, ska du inte se den här föreställningen. Men om du däremot vill se en intellektuell utmaning, ha en filosofisk djupdykning i dig själv eller känna motsträvig tragedi med komiska inslag, så har du inte kommit till fel föreställning.
Inledningsvis kan jag inte rå för att le åt den härliga 50-tals inredningen som är gjord i pressat trä, men med de rätta formerna från sitt årtionde. Trots sitt ”träiga” och enfärgade intryck har tydliga gränser gjorts för ut- och ingång på ett klassiskt snyggt vis. Fyrkantigheten gör det logiskt retoriska i uppsättningen mer naturligt när den ger en självklar plattform som säger allt om dess innehåll.

Huvudrollsinnehavaren (Ayn) i föreställningen kallar i första scenen hem sitt filosofiska team (Fria kollektivet) till ännu en diskussionsgrupp. Personerna i samhörigheten har en gemensam uppgift och det är att bekräftar henne och lyssnar på hennes författarskap i ”förnuftets kultur”. Känslan man får är att dessa intellektuella män och kvinnor antingen är rädda för henne, eller så har hon hjärntvättat dem men enstaka fraser som de upprepar som vältränade schimpanser i bur. Det är enbart den fria marknadens ideal som skapar det riktiga livet och ingen människa kan bli riktigt fri förrän hen har insett att man måste vara en sann egoist i en kapitalistisk värld. Genom att vara en rationell kapitalist kan de som ska överleva uppnå sin fulla potential. Med den egoism som Ayn visar frågar man sig om det över huvud taget finns utrymme för någon annan att kunna tänka på sig själv det minsta?
Det är oerhört lätt att tycka mycket illa om rollkaraktären Ayn.

Hon är just så narcissistisk, självupptagen och cynisk som en författare med ett sådant manifest behöver vara. När hon får verbalt motstånd så bryter hon också ner sin motpart med att finna dess ömmaste punkter och konstaterar öppet inför alla i förhånande ton, ”du är värdelös”. Ann Petrén gör en utomordentlig tolkning av författarinnan och enbart vid några tillfällen stöter man på lätt obalans mellan hennes kroppsspråk och hennes fantastiska retorik.

Jag lider med Ayns man (Frank) som gång på gång blir satt i skymundan. Han blir hunsad och förminskad. Det känns som om han redan förr försökt ta strid om vad människans frihet också innebär för honom. Naturligtvis har hustrun pratat omkull honom och skapat sin egen bubbla av moralism som i långa loppet ger henne alla fördelar. När han bryter igenom och visar sina svagheter anser hon att det är hans eget fel som inte varit tillräckligt egoistisk och tänkt på vad han behöver. Jag satt länge och väntade och hoppades på att Frank (Per Sandberg) skulle läxa upp Ayn. Spänningen växte långsamt och uppbyggande och när hon fick höra hans sanning hade jag nästan velat dunka skådespelaren i ryggen och viskat ” bra jobbat – pang på henne!”

Det är inte förrän Ayn får problem med sin älskare Nataniel (Henrik Norlén) som människans sanna natur verkligen visar sig från sin rätt sida. För vad är det som händer när två människors egoism inte drar åt samma håll. Hon skriker åt honom att han är ”hämmad” och frågar sig varför han inte kan leverera den älgskog som hon vill ha. Han kan inte, men hon vill ha. Hon knäcker inte honom helt, för sin egen skull, men ger sig på hans manlighet. Men så länge hon tror att han älskar henne är allt ändå förlåtet. När han sedan bedrar henne med en yngre och vackrare kvinna, då blir det annat ljud i skällan. En brädad kvinna tänker inte förnuftigt och är inte rationell på något vis. Det är då Ayns magkänsla och känsloliv blir blottat. Hon ser inte att egoism och kärlek kanske inte direkt är ett par som går hand i hand. Att givande och tagande måste leva i någon form av ömsesidig generositet.

Slutscenen rensar allt runtomkring författarinnan. Egoismen för inte direkt människor samman. I mörker får hon stå ensam. Allt annat verkar brinner upp. Även om det är vansinnigt att totalt satsa på egoismen som ett medel för personlig frihet, så finns det många poänger. Faktum är att vi födds in i världen själva, vi dör själva och det är enbart var och en som kan ta ansvar för riktlinjerna i det liv vi vill leva. I slutet spelar det inte heller någon roll vad människor egentligen tänker om oss heller. Det är bara vad du känner för dig själv som är viktigt.

Min morfar sa alltid ” Man vaknar upp ganska många morgnar med sig själv. Då gäller det att gilla läget”

Medverkande på scen:
Ayn Rand Ann Petrén
Barbara Branden Annika Hallin
Marlene Maja Rung
Frank O´Connor Per Sandberg
Nathaniel Branden Henrik Norlén
Alan Greenspan Robin Keller
Allan Blumenthal Emil Almén
Leonard Peikoff Daniel Nyström

8 maj, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *