Ligetiland: ”Tonsatt kvantfysik” och oväntade infall i märklig upplevelse på Folkoperan

Skribent:

opera

Foto: Markus Gårder

Ligetiland, Folkoperan, Stockholm.
Premiär 20 april 2016.

Folkoperan är lättillgänglig och handikappanpassad. Teatern ligger på Hornsgatan, nära Mariatorget, det är enkelt att hitta hit. Repertoaren är också oftast lätt att ta till sig och man sjunger på svenska. Men ”Ligetiland” utgör ett undantag. Släpp tidsbegrepp och ha tålamod, för detta är ingen vanlig resa. Tänk dig tonsatt kvantfysik…

Allt börjar med tystnad. Så kommer en rad vitklädda gestalter ut ur mörkret. De sätter igång ett hundratal (!) metronomer som står utplacerade längs scenkanten. I tio minuter, ungefär, tickar och pendlar dessa maskiner. Så börjar ett säreget skådespel med toner som för tankarna till sextiotalets experimentmusik. Scenbilden förmedlar lite känsla av Aniara, Kubriks rymdodyssé eller Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden”. Flera långa partier kräver koncentration hos publiken. Vacker körsång, blandad med ”disharmoni”, spastiska rörelser, infall, ljud- och ljuseffekter blandas med absolut stillhet. Men här förekommer också oväntade och humoristiska avsnitt. Tidningspapper knölas ihop, det grymtas och rasslas i detta fiktiva Ligetiland.

Uppsättningen liknar ingenting jag tidigare sett här på Folkoperan. Men minnesbilder från sextiotalet dyker upp i mitt huvud: ”Fylkingen” (som sedan 1933 låtit fantastiska, nyskapande, experimentella och mer och mindre egendomliga saker uppstå och verka under dess vingar. Fylkingen är världens äldsta forum i sitt slag och har nu funnits i över 80 år.) och ”Nutida Musik” lekte så här, med stort allvar. Min excentriske musiklärare i Kristofferskolan, Göran Fant, tog med oss till Musikaliska Akademien och vi fick också skapa egna toner. Jag lärde mig aldrig noter, men ”ritade musik” som sedan uppfördes med lärare och elever. Jag begrep själv inte allt, men kul var det! Så även om mycket kan vara svårbegripligt intellektuellt, låt känslorna ta över. Här på Folkoperan blir det slutligen nästan ”närkontakt av tredje graden”. Men tyvärr inte fullt ut.

Tonsättaren György Ligeti föddes 28 maj 1923 i Rumänien. Han avled 12 juni 2006 i Wien, Österrike. Ligeti arbetade också som lärare vid Liszt-akademien i Budapest. Detta korta gästspel görs i samarbete med KammarensembleN (jo, det stavas så här) och Vokalharmonin med stöd av Statens Musikverk i regi av Ellen Nyman.

Ur Folkoperans programblad: ”Det finns en karta över Kylwiria. Ett land som har ett språk med grammatiska regler, det finns stadsplaner, men där finns varken valuta, sjukdom eller handel. Men ingen vet var det ligger. Landet är skapat i början av nittonhundratrettiotalet av György Ligeti. Vad den brådmogne matematik- och fysikintresserade tioåringen inte kunde veta, var att Kylwiria pekade fram mot hans kommande musikaliska värld: den detaljerade kartan liknar kartbilder från 1400-talet, samma århundrade som polyfonimästaren Johannes Ockeghem var verksam. En tonsättare som skulle komma att influera Ligeti femhundra år senare, när han komplicerar Ockeghems upptäckter och skapar det som han skulle kalla mikropolyfoni. Och språket skulle Ligeti bryta ner i sina minsta beståndsdelar, så bara fonem och harklingar och fräsande återstod. Och hans utopiska barndomsland skulle få sin bisarra motsats i det Breughelland som operan Den stora makabern utspelar sig i.

Kylwiria fick stanna på projektstadiet. Men i musiken hittade alltså Ligeti ett land som gick att realisera. Med ljuden som karta och öronen som kompass hittar vi där allt från klockor till moln. Den knäppande, drivande tidsaxeln och de ogripbara stillastående clustren av toner. Ligeti hade själv upplevt maskhål i tiden (ett sådant hål som Den vita kaninen lockar ner Alice i). Det var sådana tillfälligheter som gjorde att han överlevde Förintelsen och tio år senare lyckades fly från det ockuperade Ungern. Han var på rätt plats i rätt tid. När det oförutsedda inträffar kan det bli tragedi, men det kan lika gärna resultera i komedi. Ligetis musikaliska land är fyllt av överraskningar.
Om vi följer med György i Underlandet möter vi musiker som utmanas till det yttersta, där gränsen mellan människa och maskin är hårfin. Fysikern som aldrig fick bli fysiker framställer musik där ljud är partiklar eller vågor utsträckta i rumtiden, där naturen blir matematik med fraktala mönster, där en knappt uppfattbar väv av minimala kontrapunktiska rörelser framkallar hittills ohörda klanger. Välkommen till Ligetiland.”

I maj anordnar Folkoperan workshops och i höst, med premiär 14 september, kommer ”Satyagraha”. Det är berättelsen om den unge Mahatma Gandhi, och om hur han upptäckte Satyagraha, sanningens väg. Det skulle bli början till det vi nu kallar civilt motstånd.

Folkoperan är en djärv och oförutsägbar scen. Även de gamla mästarna skakas om och blir födda på nytt. Jag längtar redan tillbaka.

 

25 april, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *