Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan – en musikal om en verklighet som överträffar dikten

Skribent:

japan

Musical: Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan
Scalateatern Stockholm
Manus, texter och regi: Rikard Bergqvist
Koreografi: Camilla Ekelöf

Historien om Carmencita Rockefeller är vad som kallas en ”true story”, ett alldeles vanligt gift par som på 1970-talet iscensatte, troligen den mest märkliga såpa som gjort i verkligheten. Innehavarinnan av en hårfrisering, Anita Johansson lyckas med bedriften att både vara släkt med familjen Rockefeller, Kejsaren av Japan, framstående cancerforskare, CIA-agent och att ha en bror, Bing Rockefeller, chef för CIA ( Joachim Bergström) i Europa) utan att omvärlden anar att allt är en bluff. Det är en verklighet som överträffar dikten och hennes barn har uttalat att verkligheten var värre än musikalen. Det utspelar sig långt innan mobiler och internet, idag hade inte en sådan historia överlevt en vecka.

På scenen kastas vi in i rättegången där den bedragne Åke (Rolf Lydahl) berättar om sin kärlek till Carmencita Rockefeller (Anna Maria Hallgarn).

En fascinerande historia som utspelas på en scen utan överdådig scenografi och noll rekvesita, i sig musicalens styrka då man tvingas fokusera på historien, men som bitvis är oerhört ojämn. Starten känns seg och det tar ett tag innan jag som åskådare fångas. Jag blev oerhört förtjust i den japanska dansen där Carmencita berättar om att hon är barnbarn till landets kejsare.

Carmencita får sin omgivning att leva i ett lyckorus, känna sig betydelsefulla, hon hyllas och betraktas nästan som en kvinnlig messias.

Den skånska noblessen tävlar om hennes gunst och det som slår mig är, att antingen var noblessen blind eller hade stora behov av att spegla sig i en verklighet de aldrig varit i närheten av och som bröt av mot vardagstristessen. Åke, den som blir grundligt lurad, sväljer hennes historia med hull och hår, lever sig in i den dramatiska värld hon erbjuder.

Andra akten, blir en rasande resumé över Carmencitas sista tid innan avslöjandet, och som blev den mest medryckande och egentligen kändes 2,20 speltid som övertid.
Det saknades inte inslag som lockar till skratt, men skratten hade behövts även i första akten.
Som när Åker stolt säger, hon är läkare också, hjärnkirurg, som opererat bl.a Brezjnev ler jag lite och tänker på gästprofessorn och kirurgen Paolo Macchiarini som lyckades lura både kolleger och patienter på under flera år.

Musiken var lite av höjdpunkterna eftersom de illustrerade hennes livliga berättelser om resor och äventyr i olika länder. När ”brodern” säger att hon talar 23 språk ber en i sällskapet att hon ska säga något. Carmencita finner sig och sjunger en ”afrikansk” sång som slutar med att alla dansar och sjunger med.

Men när väninnan (Sara Jangfeldt) berättar att hon har cancer och Carmencitas mirakelmedicin plötsligt inte är tillgänglig, lämnar en bitter eftersmak. Men också där klarar hon sig och hyllas som den fina väninnan vars stöd funnits hela tiden. Min fråga blir, okej att ”driva” med noblessen, men hur utstuderad får man bli i en verklig teater.

För det är vad Anita Johansson säger på rättegången, att ju mer hon ljög dessto mer sökte de hennes sällskap. Hon och maken började med en lek som fortsatte i sju år. Straffet blev villkorlig dom och dagsböter eftersom uppsåtet inte var ont eller att lura någon på pengar.

Jag vet att Carmencita Rockefeller har fått lysande recensioner när den sattes upp 2013 på Malmöperan, men jag kan inte helt instämma efter att ha sett den i Stockholm. Den kändes rapsodisk, fragmentarisk där de olika scenerna (berättelserna) blev lite av upprepningar. Först de sista minuterna ges förklaringen och ändå har jag många frågetecken kring hårfrisörskan från Malmö. Hur klarade hon att leva mellan dikten och verkligheten.

Lysande på scenen är Anna Maria Hallgarn som är en lysande Carmencita, med den energi som rollen kräver. Åke den lurade mannen (Rolf Lydahl) kändes väl underdåning och man hade önskat att han någon gång hade ifrågasatt hennes historier. Sara Jangfeldt (domarhustrun) lämnar musikaliskt eftertryck.

Bästa låtar:
Prinsessa av Japan, Jag föddes till pengar, En liten flicka från Afrika, Livet är en gåva, Texas, Min dröm är sann, Mongulele.
Finns på live CD inspelad 2013 på stadsteatern i Hälsingborg.

13 april, 2016

Det här inlägget har 1 kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *