Hamlet dröjer sig kvar

Skribent:

image

Hamlet
Regi Stephen Langridge
Dirigent Henrik Schaefer
Scenografi och kostymdesign Samal Blak
Ljusdesign Paul Pyant
Premiär på GöteborgsOperan 9 april 2016

Hamlet dröjer sig kvar. Först värjer jag mig lite i akt ett- är det här nu bra?; han är ingen Verdi; hum hum varför så lite spelad?

Men – operachefen Stephen Langridges uppsättning lämnar mej inte. Han och hans team har av en Grand Opéra från 1868- det sista verket i genren, aldrig spelad i Sverige- gjort något både modernt, pampigt och avskalat. Den bedriften ihop med flera optimala rolltolkningar gör att jag tror att Ambroise Thomas´ HAMLET kommer att räknas som nåt av det viktigaste i svensk opera 2016. Göteborgsoperan kan dom!

Grand Opéra är en genre som föddes 1829 med ”Den stumma från Portici”,en överdådig operaform med illusoriska dekorer, folkmassor, historiska kostymer, balett och fem akter. De två sista premisserna ett måste, Wagner fick tex skriva om Tannhäuser för att den skulle släppas fram på Parisoperan. Meyerbeer regerade, sen kom Auber och Halévy, vars Judinnan nu spelas igen, på Göteborgsoperan(såklart)2014.

Vulkaner erupterade, folk kokades i olja, Elektriska solar bländade den alltmer borger-liga publiken som operahusen nu främst ville locka. Sorgsna druider var inget för dom.
Där skulle finnas en konflikt mellan den privata viljan/kärleken och plikten mot sitt folk/religion. Säger jag AIDA förstår alla, den är i mina ögon/öron en klockren Grand Opéra, maktens pompa, ståt och krigföring ställs mot kärleksmöten och gravkamrar. Dess premiär 1871 och gamla Parisoperans brand 1873 markerar slutet för genren.

… som istället togs över av stumfilmen! De Milles ”Intolerande” (1916) och femtiotalets mastodontfilmer som ”Ben Hur” återväcker formatet, vad är inte ”Cleopatra” (1963)?
I vår tid har musikaler som ”Phantom of the Opera” (1986) lekt med formen- elefanter och allt, och jag tycker LES MISERABLES absolut är en modern efterföljare, också i sätter hur styckena säljs i”paket” och kopieras världen över. Dessa franska operor sattes upp via en slags handböcker: Mise-en-scenes, där allt från scenografi till regi stod tryckt. Alla ville ha det som i Paris – i Stockholm, Vilnius, Palermo och Rio de Janeiro.

Nu vet ni vad Grand Opéra är. Nu åter till Göteborg. Hamlet av Thomas är för sin tid mer ”modern”- de privata konflikterna dominerar helt. Folket kommer mest in och hyllar kungen och veklagar Ofelias död, fast Langridge lagt in protester med danska plakat – det vill inte riktigt verket. Men allt är gjort med finess, såväl knull som grafitti.

De proffsiga librettisterna Barbier och Carré har rensat, klarlagt, elva roller finns kvar, Ofelia och mamma Gertrude har fått biffigare roller än i pjäsen- och Hamlet överlever. Det senare kan ju uppröra idag, men Göteborgsoperan alternerar faktiskt det”lyckliga” franska slutet med det”olyckliga”engelska som Thomas skrev för London 1869- ospelat!

Thomas kanske inte jämt lyckas leva upp till det drivna librettot (här sjungs lysande franska!), akt tvås förberedelse för pjäsen känns lite av en tappad chans, men när i akt tre moderns ränker och fadermordets sanning avslöjas är det lysande opera, lysande!!

Moderna versioner av historiska pjäser har fördelen att vi kan koppla tecken vi ser på scenen till en vardag vi känner. Silvia, säkerhetskontroller, obducenter i deckare, kepsar. Nackdelen är att inget blir dolt bak en kostym eller kornisch, vi är inte i sagans värld.
Så en 40-åring i huvtröja blir- en 40-åring, ingen grubblande ung man, just vuxen.
Och detta upptar mej inledningsvis, tror vi på detta? Det blir som i baletter, föräldrarna verkar ungefär jämnåriga med de som spelar barnen. Här fixas inte med peruker. Svårt!

Detta sagt vill jag framhålla att Thomas Oliemans är en lysande Hamlet, frustrerande, lekfull, äkta i varje sekund och vokalt en dröm, som en mjukare yngre Bryn Terfel. Som Ofelia var Ditte Højgaard Andersen en stegrande sensation,klart hon ska vara dansk! Vansinnesscenen i akt fyra, i nåt slags wasteland, iförd sagda huvtröja, burken med Stesolid i ena handen och sprayflaskan i den andra gjorde hon den mest virtuosa vansinnesscen, koloraturer ställda på avgrundens brant i Langridges knivskarpa regi.
Pricka in henne när ni åker ner, liksom Katarina Karnéus! Hon gör(tror jag) sin första morsa från helvetet- vi ser fram emot hela raden en lång tid framöver, Katarina! Hon förmedlar en nervighet och oro som hela sagda trio låter genomsyra pjäsen, och hon köttar med rösten sådär härligt att man bara vill ha mer! Rollen skrevs för den första Eboli- se så, Katarina, vad väntar du på?

Tyvärr känns hennes man/älskare Claudius (Paul Whelan) både lite för ung och utan samma klös som den broders hustru han lagt vantarna på. Han borde vara en farlig man.
Någon som verkar både farlig och ung är Joachim Bäckström som Laertes, otacksamt disponerad roll i första och sista akten, hög som helvete men oj så bra! Till cameorollerna får räknas de två dödgrävarna, här obducenterna Anton Ljungquist och Ingemar Anderson som med Tuborg i ena handen och skalpell i den andra flikar in en plötslig air av Monthy Python i tragiken-då vet man att man är i Göteborg. Goa gubbar.

Kören verkar utbyggd till 55 sådär-flott- trots att körsatsen inte är jättelik. Så bra! Alltid! I diket ger Henrik Schaefer oss all sin kärlek till verket, men jag tror man kunnat elda på lite mer ”Verdiskt” ibland. Man blir glad när man hör ett- saxofonsolo. Nymodighet 1868.

Apropå hör; även om man lyssnat in sej lite och minns ” Näckens polska” i vansinnes-scenen(inlagd på förslag av den första Ofelia, svenska Christina Nilsson) så är det en märklig känsla att i salongen uppleva ett jätteverk i den stora 1800talsstilen- som man aldrig sett! Då inser man att allt, nästan allt man ser på en operascen…har man redan sett. Tack Göteborgsoperan för att ni ännu en gång gav oss chansen, och för ert mod.
Hoppas på samma succé som THAÏS (2010), där många sa innan: Det går ALDRIG!!

Medverkande
Hamlet Thomas Oliemans
Claudius, Kung av Danmark Paul Whelan
Drottning Gertrud Katarina Karnéus
Ofelia Ditte Højgaard Andersen
Laertes Joachim Bäckström
Polonius Peter Loguin
Horatio Anton Ljungqvist
Marcellus Henrik Andersson
Vålnaden, röst Björn Larsson
Vålnaden, gestalt Lars Hjertner
Förste dödgrävare Anton Ljungqvist
Andre dödgrävare Ingemar Anderson
Skådespelare Tobias Ahlsell
Skådespelare David Lundqvist
Skådespelare Anders Wängdahl
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Extrakör

11 april, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *