De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016
Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.
Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.
Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.
I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.
Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.
Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.
De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.
Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner
Foto: Peter Lloyd
