Daughter: “Vi ville gå utanför vår bekvämlighetszon”

daughter

Daughter är just nu aktuella med sitt andra album, Not to Disappear. Nyligen besökte de Stockholm för en spelning på Debaser Medis. I samband med det mötte Kulturbloggen upp de två bandmedlemmarna Igor Haefeli (gitarr) och Remi Aguilella (trummor) för att bland annat prata om att gå utanför sin bekvämlighetszon, vad som är konstens syfte och att rädslan att förlora någon kan vara en starkare kreativ drivkraft än att faktiskt förlora någon.

Om jag säger att ni på ert andra album till viss del utforskar nya sound, men fortfarande rör er i samma känsloregister som på ert debutalbum If You Leave, håller ni med?

Igor: Det är andra teman, men samma typ av texter. De utforskar fortfarande vad som försiggår i Elenas huvud, saker som händer runtomkring henne. Men det är såklart ett annat skede i hennes liv nu om du jämför med första albumet. Hon har blivit äldre så det är ett annorlunda perspektiv. Fast den känslomässiga aspekten kommer alltid vara sig lik.

Minns ni vad ni hade för planer när ni började skriva låtarna till det här albumet?

Igor: I slutändan handlar det bara om vad Elena få för idéer. Det är något som måste hända så det går inte att planera. Något väcks, något som får Elena att skriva texter. Det är texterna som bekräftar musiken. Men sedan ville jag röra mig ifrån det reverb-dränkta soundet. Vi ville gå utanför vår bekvämlighetszon. Mycket hade etablerats med våra EP:s och vårt första album. Vår musiksmak har utvecklats. Allt det influerade hur albumet kom till.

Remi: Efter att vi hade turnerat klart hyrde vi in oss i en studio där vi riggade upp all vår utrustning. Allt skrivande inträffade efter att vi hade turnerat färdigt, när vi kunde fokusera och inte behövde flytta vår utrustning fram och tillbaka. Vi tog den tid vi behövde.

Så ni skriver inget när ni är på turné?

Remi: Jag tror Elena behöver vara i sin egen sfär för att kunna skriva. Säg aldrig aldrig, men än så länge har det inte hänt.

Som artister, vad är ni mest stolta över med det här albumet?

Remi: Jag är glad att vi inte skyndade oss in i något. Vi har haft tur med vårt skivbolag som stöttat oss hela tiden, som aldrig förväntat sig se resultat med en gång. De har trott på oss och låtit oss göra vår sak. Sedan är jag glad över att vi åkte till New York och spelade in allt i ett rum.

Just det, ni jobbade med Nicolas Vernhes som tidigare producerat band som Deerhunter, The War on Drugs…

Remi: …och Animal Collective.

Hur var han att jobba med?

Remi: Han förde med sig sina erfarenheter. Han hade utrustning, vänner som lånat ut utrustning, så vi kunde experimentera med det. Ibland kunde han säga rakt ut: “Det här är en bra demo men jag tror att låten behöver något mer.” Vi hade spelat in massa demos innan vi ens gick in i studion. Att ha med ytterligare en person som tänkte på låtarna, det var bra för oss.

I Doing the Right Thing sjunger Elena om att tappa sitt minne och till följd av det förlora sina barn och dem hon älskar. Kan rädslan att förlora någon vara en starkare kreativ drivkraft än att faktiskt förlora någon i sitt liv?

Igor: Definitivt. Om något är det som om du har mer fantasi omkring det. Saken är att den låten handlar om någonting väldigt verkligt, det är en riktigt historia i Elenas liv. Men när det kommer till inspiration så tror jag att ovissheten, att inte veta vad som kommer hända, öppnar upp för fler möjligheter. Det finns fler saker du kan inbilla dig än om någon bara försvinner och inte längre är där.

Ni träffades när ni studerade musik tillsammans. Hur tycker ni att dynamiken er tre emellan har utvecklades sedan ni först började spela musik ihop?

Remi: Vi gick i samma skola men gjorde olika saker. Elena och Igor gick i samma klass och studerade låtskrivande, medan jag gick en utbildning i trummor. Så vi träffades bara av en slump, bortsett från en kurs så hade vi inte några gemensamma lektioner. Dynamiken hr förändrats på så sätt att vi kan läsa av varandra bättre. Det är nästan som att vi vet vad de andra kommer spela bara för att vi känt varandra så länge. När vi spelar på scen eller i studion så märks det om någon har haft en dålig kväll eller en dålig dag. Så dynamiken har utvecklats på så sätt att vi förstår varandra bättre.

Ni återvänder till Sverige för att spela på Way Out West i augusti. Hur skiljer sig en kväll som denna från en festivalspelning?

Remi: Det är väldigt annorlunda, men bägge är bra. Från en musikers perspektiv har du såklart mycket mer kontroll under en egen spelning. Du har en ljudtekniker, du vet vilken typ av lokal du ska spela i. Festivaler är lite mer kaotiska men också väldigt roliga. När vi började spela på festivaler för fyra år sedan visste vi inte hur vi skulle översätta låtarna. De är lite för tysta för att vara typiska festivallåtar. Men efter ett par spelningar blev vi mer bekväma på scenen.

Igor: Att spela på festivaler har influerat hur vi skrev det här albumet. Bara att få en publikreaktion, en känslomässig reaktion, något att minnas och vilja känna igen.

Remi: Till en klubbspelning kommer folk för att se dig, det är därför de har betalat pengar. På festivaler brukar det vara så många fantastiska band och många krockar. Det är nästan som att du måste vinna över publiken. Det kan vara läskigt att se folk komma in och ut. Vi gör vår grej – oavsett om det är en klubbspelning eller festival – och försöker vara så genuina som möjligt, jag tror många stannar på grund av det.

Har den kreativa processen förändrats sedan ni skrev låtarna till förra albumet?

Igor: Vi har alla vår plats, men jag skulle inte säga att det finns några regler. Varje EP och album är en utveckling. Jag vet inte hur nästa kommer bli, om det ens blir något nästa. Vi följer bara vinden och tar det som det kommer.

Fastnar ni någonsin i låtskrivandet?

Igor: Jag är snarare tvärtom, har för många idéer. Det är svårt att inte göra för mycket. Elena nämnde att hon var orolig över att hon hade skrivkramp, men det visade sig att hon bara hade börjat uttrycka sig mer direkt, vilket framgår hela albumet igenom. Texterna är mer direkta och kanske mindre poetiska; mindre bildspråk och mer till saken.

Remi: Som vilken annan kreativ process som helst måste du ha i åtanke att vissa idéer inte kommer leda någonstans. Det är därför de förblir idéer och inte färdiga låtar på ett album. Eller en tavla eller filmmanus. Det är samma, ibland måste du släppa saker.

Utöver musiken så uppmanar ni era fans att posta fanart på er Timeline. Dessutom har ni jobbat med Sarah Shaw som gjort konsten till ert omslag. Är det en ömsesidig interaktion där ni inspireras av konst som är inspirerad av er musik?

Remi: På ett sätt, definitivt. Sarah hade redan gjort de där tavlorna. Det hade inte direkt något att göra med albumet. Vi tyckte bara att de relaterade till det vi hade gjort. Vi gillade dem och ville att dem skulle vara en del av albumets artwork. Med fanarten är det bara så vackert hur folk lyckas tolka in låtarna i sina egna liv. Ibland kommer det fram någon efter en spelning och berättar hur en låt hjälpt dem eller fått dem att känna på ett visst sätt. I slutändan är det vad konst handlar om: att inspirera andra till att känna något; att i abstrakt form hjälpa folk att få uttryck för känslor de inte kan sätta ord på.

23 februari, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *