Madame Butterfly på Göteborgsoperan: Det handlar ju inte om några j-a körsbärsträd

Skribent:

madamebutterfly450

Madame Butterfly
Opera av Giacomo Puccini
Dirigent (13/2–6/4) Manlio Benzi
Dirigent (16/4–18/5) Ariane Matiakh
Regi Yoshi Oïda
Scenografi Tom Schenk
Kostymdesign Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign Fabrice Kebour
Premiär Göteborgsoperan 12 feb 20116

Var är vi? Är vi i Japan? På en teater? (här finns de klassiska sminkborden, fast ingen använder dem) I en filmstudio? I en militärhangar, fylld av korrugerad plåt och byggnadsställningar? Scenografen Tom Schenk och regissören Yoshi Oïda kastar gåtor över oss. Första akten liknar mest en sorts julkrubba, mer Turandot än Butterfly. Spelet spretar åt olika håll, varje sångare i sin spelstil. Vad vill dirigenten?
Pinkerton dominerar akt 1, så är det skrivet, Marcelo Puente låter snyggt och ser ut som den korkade Barbie-Ken Pinkerton sorgligt nog är. Men fascinerar gör han inte, han verkar inte vilja spräcka nån schablon. Synd! Jung Nan Yoon som Cio-Cio San är under denna inledande akt mest del i det inledande spektaklet, där japansk rekvisita staplas tätt, lyktor, bonsaiträd, parasoller, solfjädrar och körsbärsträd- på huvudet. Jag försöker förstå vad all denna exotica ska säga mig –  men ger upp.

Andra akten – då börjar vi snacka. Den är skälet att spela operan, i min världsbild. Här väntar och väntar och väntar vår japanska ex-geisha på att hennes marinlöjtnant skall återvända, och den taffligt svettige amerikanske konsuln förmår inte säja henne att allt är slut. (Puccini sågar verkligen manssläktet med fotknölarna i denna sin sjätte opera).
Här växer Yoon/ Butterfly för varje minut, jag kommer innanför hennes pansar av stilisering och kontroll – det är bara att ge sig och låta tårkanalerna gå för fullt. Livet! Men- den som från första stund trollbinder oss är Katarina Giotas Suzuki. Hon orkar inga charader, hon ser avgrunden var minut, en desperat väninna mer än den amma Suzuki ofta blir En ung Susan Sarandon? Gå dit för henne, Giotas är allt opera kan och SKALL vara. Bättre kan det inte bli.

Så tredje akten (efter ett oändligt mellanspel som den här på GO använda Brescia-versionen ger oss) det oundvikliga, barnet lämnas, döden är oundviklig. Västerlänningarna får nu sällskap av Pinkertons amerikanska hustru Kate – varför ser hon ut som en akademiker på safari? Har Pinkerton växt upp? ännu en gåta, men tur att Brescia ger henne några fraser till att sjunga. Bakom den handskakande gruppen syns Butterfly som en stukad fjäril i rött och vitt, fången i sin japanska maskerad. Stark bild! Vi kan se hennes plågsamma insikt, hon är bortplockad, hon har gjort sitt i kolonisatörernas värld, och det för länge sen. Visst, vi har hört krämigare sopraner i detta part, men Yoon för sin rollfigur i mål. Endast ett stenhjärta kan låta bli att röras över BUTTERFLY och dess slut.

Har jag surat? Glöm det! De absolut flesta kommer att uppleva detta som en vacker och välgjord MADAME BUTTERFLY, och här visar Puccini, kanske mer än nånsin(om än stegrande) att han är kvinnornas tonsättare och försvarare. Och en opera som målar upp dem av oss män som är svin behövs i alla tider.
Dessa män som bara är ute efter en sak.

Dessa mödrar som ensamt, tåligt och med kärlek uppfostrar de barn som ingen pappa får. Det är trots allt det det handlar om. Inte några körsbärsträd.

Medverkande
Butterfly (13, 27/2, 17, 24, 28/3, 16, 26/4, 4, 13, 18/5) Jung Nan Yoon
Butterfly (17/2, 6, 13, 20, 26, 30/3, 1, 6, 19, 22/4) Karah Son
Suzuki Katarina Giotas
Kate Pinkerton Ann-Kristin Jones
Pinkerton Marcelo Puente
Sharpless (13/2–26/3) Mats Persson
Sharpless (28/3–18/5) Daniel Hällström
Goro Daniel Ralphsson

Foto: Mats Bäcker

madamebutterfly2

14 februari, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *