Komona. Du är min fru. Var lycklig. Detta är vad trettonåriga Komonas jämnårige make säger till henne när en gerillasoldat från The Great White Tigers säger åt henne att göra samma sak hon gjorde med sina föräldrar, ett år tidigare. Att döda honom. En sekund senare det släpper hon sin AK-47 och sätter sig på knä bredvid honom, redo att dö. Med honom, han som visade vad ömhet är. Men gerillan behöver Komona, och utgången är redan bestämd. Ödet förseglat. För Komona är en krigshäxa. Great White Tiger, ledaren, behöver henne för att vinna kriget. Men han behöver inte pojken som hon är gift med, trots att han är en magiker. Det är också det enda namn han har; Magikern. Det är vad Komona skriker när de släpar henne därifrån; Magiker. Magiker.

Krigets barn är den berättelse Komona återger till sitt ofödda barn. Hon berättar hur hon blev soldat: För att när du kommer ut hur min mage vet jag inte om gud kommer ge mig styrkan att älska dig. Hon är tolv år när hon lär sig hur man för krig, kidnappad. Hon vet inte varför, och behöver ej heller veta det. Döda eller dö. Skjuta upp den egna döden.
Det är pga att hon är den enda överlevande från sin by efter ”introduktionen”, som det bestäms att hon är en häxa. Hon tycks alltid veta vart regeringens ”demoner” är i djungeln, och den magiska mjölken från trädet hjälper henne att se spökena, de som är överallt. Som bara blir fler. Inte förrän senare tror hon själv på det. (Ibland undrar jag om jag kräks för att du är förgiftad.)
Jag stålsatte mig inför denna film. Anledningen till det var en viss reservation inför att ge ett bra betyg enbart på grund av ämnet, för det är omöjligt att inte gripas av den krassa, hårda verklighet som i allra högsta grad existerar i nuläget och har existerat Jag Vet Inte Hur Länge. För länge.
Krigets barn utspelar sig visserligen i ett fiktivt land, enda platsanvisning Sahara, men Kim Nguyen spenderade tio år med att få den gjord. Research, intervjuer med barnsoldater, sökande efter finansiering. Med detta gedigna reella bagage och så gott som endast amatörskådespelare, vilka ej fick läsa manuset i förväg, spelades Krigets barn in i ordningsföljd. Tack vare Kim Nguyens originella tillvägagångssätt blir filmen sann. Alla reaktioner är äkta. Insatserna fantastiska, ansiktsuttryck som inte är förställda. Det är genialt, och mycket ovanligt, att använda denna metod för att göra en film.

Det som bröt mina (klena) murar var de övernaturliga inslagen som oväntat dök upp. Spöken som säger spring. Magiker, häxor, trollkarlar. Uråldriga ritualer. Ceremonin när barnen får sin första Ak-47. Det sjungs. De får dricka magisk mjölk för första gången, hallucinogen trädsav från ett löv som hålls upp av en man jag skulle beskriva som Shaman. Han läser i sten och trä. Han förutspår, mässar. Ceremoniella skott; två per barn. Rakt ut i djungeln. På ingenting och vad som helst. Blandningen, trasiga kläder, gamla vapen, gris-gris runt halsen, krig, soldater, demoner.

Och att Krigets barn är inte en film om lidande. Det är en film om Trots Lidandet. Med otroligt vackra bilder och olika sätt att filma blir stämningen magi och smärta samtidigt, och när Magikern jagar en vit tupp för att få gifta sig med Komona, då är mitt hjärta helt öppet. Utan en konkret vigsel, är hon så hans fru. Glädjesånger ekar. Människorna i byn är albinos- liksom Magikern. Jag läser inte in något. Jag undrar om jag borde, sedan släpper jag det. Känslorna är röd elektricitet i mitt bröst, explosiva- levande.
Komona föder slutligen sitt barn, på en flodstrand och ger det sin makes namn. Det slutar inte där, vare sig i filmen eller i Komonas liv, livet jag blivit en del av, långsamt, omärkligt, ofrivilligt, oåterkalleligt. Det finns inte början eller slut på berättelsen, trots att Komonas ålder skrivs svart på vitt över duken; Tolv år gammal. Tretton år gammal. Fjorton år gammal. Komona lever, och jag vill följa henne längre än jag tillåts göra.

Att göra verklighet med fiktiva inslag är svårt. Trovärdigheten svajar ofta i sådana filmer. Kim Nguyen ger oss sanning i och med sin research, men det som gör att Krigets barn verkligen berör är den kärlek han lyckas få fram, den kärlek som han så tydligt känt själv, ömheten. Han har gjort en film om Afrikas hjältar. De som uthärdar. De som vänder tårarna inåt. Och inte slutar älska.
Den vita tuppen tar udden av smärtan. Hur många spöken som än vandrar i djungeln. Den tar inte bort- men den är ett bevis. En symbol, för det oskuldsfulla. Att det finns. Trots allt..

Text: Klara Norling

Foxfire
Betyg: 5
Premiär: 24 maj

Vilka förväntningar hade du på Foxfire?
Efter att ha sett den fantastiska filmen Mellan väggarna blev Laurent Cantet för mig en av världens mest intressanta regissörer, så självklart var förväntningarna väldigt höga. Han är otroligt vass både vad gäller att synliggöra samhällsstrukturer samt att skildra vardagligt tal och interaktion på ett naturligt sätt.

Apropå sociala strukturer, får vi se mycket av sådant i denna film?
Absolut, jag anser att det är filmens kärna. Filmen utspelar sig på 50-talet och handlar om en feministisk aktionsgrupp som överföll och misshandlade män. I händerna på en annan regissör hade budskapet kunnat bli någonting plumpt och navelskådande i stil med: ”Där ser man ju vad sån där feminism leder till”. Här bjuds vi istället på en intressant samhällsstudie i en tid då den amerikanska drömmen var möjlig att uppnå för alla, utom vissa grupper och däribland kvinnor. Vi för en förståelse för filmens huvudpersoner, även om gärningarna inte sympatiseras med. De har två val: Antingen accepterar de samhället så som det är uppbyggt och gifter sig med någon av de perversa, kvinnohatande männen som vi presenteras för i filmen eller så går de sin egen väg och betalar priset att ha hela samhället emot sig.

Är skådespelarinsatserna i Foxfire lika bra som de i Mellan väggarna?
Mellan väggarna har det mest naturalistiska skådespeleriet jag någonsin sett i en film. Foxfire når inte upp till lika höga höjder, men med det sagt är dessa skådespelare mycket skickliga. Även när är agerandet väldigt naturalistiskt och jordnära. Filmen har väldigt många huvudpersoner, då flickorna bildar ett kollektiv av likhetstänkande och allteftersom tillkommer fler medlemmar. Trots detta blandar man aldrig ihop karaktärer och inga karaktärer glöms bort. Men detta är inte bara de duktiga skådespelarnas förtjänst. Filmens manus är väldigt välskrivet, fördelningen mellan hur mycket utrymme samtliga karaktärer får att utvecklas är gjord med fingertoppskänsla.

Filmen är baserad på en bok, eller hur?
Ja, den är baserad på Foxfire: Confessions of a Girl Gang, skriven av Joyce Carol Oates. Jag har inte läst boken, så jag kan tyvärr inte göra några jämförelser. Jag har dock hört att boken ska ha ett väldigt fragmentariskt berättarperspektiv och hoppa fram och tillbaka väldigt mycket i tiden. Filmen har en mer traditionell struktur, men det var inget som störde mig under tiden jag såg den.

Vilka borde se den här filmen?
Jag kan tänka mig väldigt många som skulle finna Foxfire intressant. Alla som på något plan är intresserade av feminism och genus måste absolut ge den här filmen en chans. Vi är inte bortskämda med filmer som gräver djupt i detta ämne. Men även om det inte ligger inom ens intressesfär är filmen klart sevärd. Den är som sagt väldigt samhällskritisk och belyser på ett väldigt smart sätt sociala strukturer, så har man ett intresse för det är denna film ett måste. Men man får inte glömma att det är en film som beskriver ett väldigt gripande och intressant levnadsöde, i en väldigt intressant tidsepok. Bara det gör att man inte får missa den.

Du verkar tycka väldigt mycket om Foxfire. Har filmen några nackdelar?
(Lång tystnad) Nej, jag tycker faktiskt inte det. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Text: Franz Ung

Här kan ni vinna biljetter till filmen!

Mellan Väggarna-regissören Laurent Cantets version av Joyce Carol Oates-klassikern ”Foxfire – En tjejligas bekännelser” har premiär på svenska biografer 24 maj.
I ett arbetarområde i staten New York på 50-talet bildar en grupp tonårstjejer ett systerskap som motvikt till den mansdominerade omgivningen. De kallar sig Foxfire, och känns igen på tatueringen av en flamma på axeln.

Kulturbloggen har fått tag på 20 biljetter och två exemplar av boken i pocket.
Tio vinnare kan vinna två biobiljetter var och två av vinnarna vinner boken också.

Vad gör du för att vinna biljetter?
Du mailar snabbt en motivering till varför du ska vinna biljetterna. Berätta också om du vill ha chans att vinna boken.
De tio första som vi gillar motiveringarna för får biljetter och två av dessa får boken också.
Men du får inte glömma att skicka med din postadress, ifall du vinner postar vi ju biljetterna till dig.
Du mailar alltså till
kulturbloggen (snabel-a) gmail (punkt) com
Maila så snabbt som möjligt. De tio första med bra motiveringar vinner.

Amerikanska discolegendarer, Bollywood-explosion och punkhyllning med svensk artistelit på stora scenen. Nina Persson, Ebbot Lundberg och Magnus Carlsson i en specialproducerad Velvet Underground-konsert. Odödliga danshits med The Pointer Sisters för ett Gustav Adolfs torg som veckan igenom förvandlas till Stockholms största dansgolv med helkvällar och dansklubbar. Kritikerhyllade El Rojo Adios och Grammy-nominerad salsa gungar betongen på Brunkeberg medan Sergels torg bjuder på högklassig dans och galna varietékvällar. Samtidigt förvandlas Kungsträdgården till Europas största ungdomsfestival We Are Sthlm, berättar ett pressmeddelande. Och dill allt: Fri entré!

Stockholms Kulturfestival har fri entré, pågår 13–18 augusti och det finns något för alla åldrar. Årets festivaltema är dans – internationella danssuccéer, nordiska danskompanier och massor av prova-på.

– Med årets danstema lyfter Kulturfestivalen upp gatukulturen på scenen och öppnar våra gator och torg för föreställningar av högsta klass. Under sex augustidagar kommer dansen att få ett stort och välförtjänt utrymme i staden. Jag hoppas att många stockholmare passar på att både se och delta i festivalen, säger Madeleine Sjöstedt (FP), kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholm.

Stockholms Kulturfestival & We Are Sthlm 2013
Var: Stockholms city
När: 13–18 augusti
Hur: Gratis!
Mer information: www.kulturfestivalen.stockholm.se

Biljetter till operaföreställningarna på bio släpps till försäljning

På fredag släpper Folkets Hus och Parkers biografer biljetterna till den kommande Live på bio-säsongen från Metropolitan i New York. Säsongen 2013-2014 innehåller flera av operakonstens allra största titlar, som La Bohème, Tosca, Askungen och Così fan tutte. Operorna visas nu på rekordantalet 1900 biografer i 64 länder, varav 150 biografer i Sverige.

Efter genombrottet med debutalbumet Boys & Girl som gavs ut ifjol har Way Out West-aktuella Alabama Shakes skrivit en låt till tv-serien True Blood.

Du kan lyssna på låten, som heter Pocket Change, här:

Idag nåddes vi av beskedet att Trevor Bolder, som bland annat spelade bas med David Bowie under dennes Ziggy Stardust-period, har somnat in efter en lång tids sjukdom. Han blev 62 år gammal.

Tillsammans med Mick Ronson och Woody Woodmansey anslöt sig Trevor Bolder till Bowies band 1971. Han kom sedan att medverka på Hunky Dory, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Aladdin Sane och Pin Ups. Trevor Bolder har även varit medlem i Uriah Heep.

Här kan du se Trevor Bolder spela bas med David Bowie på Top of the Pops: