Teaterkritik

Av Beth Steel (översättning Louise Amble Naess)

Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Scenografi & kostymdesign: Sven Haraldsson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign: Torben Lendorph

Ljuddesign: Tova Östman

I rollerna: Anna Bjelkerud, Ahskan Ghods, Astrid Gislasson, Johan Gry, Lisa Lindgren, Lars Väringer, Josefin Neldén, Johan Karlberg, Jessica Liedberg, Allie Brehmer (barnskådespelare/ Alma Milocco Tamm

Nordenpremiär 23/1 2026 Stora scen

Spelas till och med 21/3

Utgången var i högsta grad oväntad. Att jag skulle bli avtänd och nära nog förnärmad av premiären (som prioriterades istället för filmfestivalens invigningsfilm) förundrade mig. Trodde på den erfarna ensemblen, rutinerade Stefan Larsson som normalt sett levererar förnämliga produktioner och den kvinnliga dramatikerns manus. Pjäsen om en bröllopsdag med tillhörande blöt och vild fest utspelas i arbetarklassmiljö i Nottinghamshire, den stad prisade dramatikern kommer ifrån, gjorde succé i London och har rönt framgång i såväl Tokyo som Athen. Inte utan att förväntningar fanns således.

Har som paroll att avstå att lägga tid på att skriva om vad jag anser inte når upp till godtagbar standard eller om verk jag inte alls kan relatera till, inte begriper mig på. Ingen regel utan undantag. Och Stadsteatern med sina resurser får finna sig i att bli granskade och ifrågasatta. Men eftersom uppsättningen väckte något helt annat än lust hos mig blev jag nästan blockerad, har därför inte förmått att formulera mig i skrift. Har försökt att inte registrera kollegors omdömen. De uppskattande citat från kvinnliga kritiker som ändå noterats är för mig en gåta. Vad är det man uppskattar? För mig blir anrättningen överlag en hysterisk intrig som bryter ut på ett fruktansvärt vulgärt språk med hispiga kvinnor och tafatta frustrerade män helt styrda av impulser. Visar på precis allt och lite till som kan gå snett när ett främmande element, en brudgum från Polen van att ta plats, introduceras i en tajt familj centrerad kring en patriark och hans tre självständiga döttrar. Steel menar att hon ”skrivit en modern komedi om kärlek, klass och tillhörighet”, närmare bestämt en drama-komedi med allvarliga undertoner enligt marknadsföringen.

Steels femte pjäs (uppgift från hemsida) präglas av ofiltrerade replikskiften uttalade av ett bångstyrigt och tilltufsat persongalleri. Den råa men stundtals kärvänliga umgängestonen blir till en mix av feel good- filmer á la Brassed Off och Allt eller inget (The Full Monty), dystra narrativ om kämpande individer från filmmakare som Ken Loach och Mike Leigh samt berättelser skapade av Willy Russell och Harper Regan; vars Sverigepremiär ägde rum på Stadsteatern 2009 med teatern dåvarande konstnärliga ledare (Anna Takanen) i huvudrollen. Uppräkningen av referenser kan kompletteras av diskbänksrealister som Alan Sillitoe, Joe Osbourne med sin moderna klassiker Se dig om i vrede och möjligen Nobelpristagaren Harold Pinter.

Gör inte anspråk på att veta hur engelsk arbetarklass talar i Midlands. Vill ändå hävda efter två terminers studier i landet för över fyrtio år sedan då jag var inneboende i familjer plus ovan anförda exempel, att i manus finns en extremt klyschig jargong, ytterst få tänkvärda förhöjningar i texten. Och slipprigheter grasserar oförblommerat, överträffar den berömde provokatören Lenny Bruce vars göranden och låtanden Claes Malmberg förkroppsligade på samma scen för fyra år sedan.

Inte minst med tanke på meriterna gjorde Stefan Larsson mig gruvligt besviken. Den framstående regissören som också kunnat titulera sig skådespelare, konstnärlig ledare och teaterchef, har genomfört flera turnéer med stjärnspäckad ensemble i populär uppsättning av Dödsdansen och jag har dessutom haft stort utbyte av hans Rickard III med en glänsande Jonas Karlsson på Dramaten jämte amerikanska familjedramat Andra ökenstäder samt Måsen för att ta fram några exempel. Han har helt enkelt varit en hejare på att skildra relationer, kriser och turbulenta förlopp. Han kallas på teaterns hemsida för ”centralgestalt inom svensk scenkonst”.

Vi får lära känna en sammansvetsad familj med gruvarbetaranor. Numera är kolgruvorna i området nedlagda och arbetslösheten ett gissel, vilket under en glättig yta genererar hopplöshet. Överst tronar Tony förkroppsligad av den resliga Lars Väringer, en änkling med tre vuxna döttrar. Antyds att hans fru dött på grund av sjukvårdens slarv. Vi möter systrarna dagen då den yngsta av dem (Josefin Neldén) ska gifta sig. Brudgummen tillhör gruppen av polska invandrare och är en ganska självgod self-made man vars beteende utmanar familjen med respektive. Taggar vänds utåt i eskalerande spiral. Ska det främmande accepteras och i vilken mån bör utifrån kommande kulturer anpassa sig? Viktig frågeställning mot bakgrund av den enorma otrygghet som uppstått i England, en avgörande diskussion för ett fungerande samhälle att ta sig an, som i stort sett schabblas bort i Tills stjärnorna faller ner.

Med på bröllopsfesten är den äldsta dotterns (Lisa Lindgren) två barn, flickor som är fjorton och cirka elva år gamla och de som gör rollerna har osedvanligt många repliker. Den äldre av flickorna råkar hamna i centrum av dramat spelad av en uppskattningsvis uppemot tio år äldre person (Astrid Gislason med teaterutbildning i bagaget). Vidare syns Hazels man John (Johan Gry), en sorglig figur som förgås av frustrerad otrohet vilket leder till ännu en av dramats olösliga konflikter. I rollen som hans oförsonliga bror som anklagar Tony (Väringer) för strejkbryteri beskådas Johan Karlberg och dennes enerverande intrigmakare till hustru (Anna Bjelkerud) vars avslöjande att hon en gång i tiden trånade efter Tony blir än mer bränsle på brasan.

Underligt nog åskådliggörs inte själva vigseln. Öppningsscenen är skvallrigt kvinnlig och och skildrar hur de under ledning av Hazel gör sig vackra, sminkar sig och fixar håret. Det är VÄLDIGT stirrigt under stark tidspress och brudens förberedelser måste ändras i all hast. Scenografin är luftig och består av exteriörer och scenens djup används. Man sitter till bords utomhus. Under rusets inverkan kalas på catering-maten och dansas till Lady Gaga och Prince. Det går att vaska fram ett par förtroliga scener i reflekterande ton med några av de iblandade, exempelvis när systrarna sittande vid scenkanten uttrycker en gemenskap och när morfar grejar med ett barnbarns hår. Men dessa glimtar av välbefinnande drunknar i accelererande kalabalik.

Min huvudinvändning är att det hade räckt mer än väl med ett par av alla de incidenter, groll och oacceptabla handlingar för att teckna bilden av ett ohejdbart inferno. Stryks på med på tok för breda penslar. När individerna förlorar fotfästet och familjen splittras orkar jag inte engagera mig, tappar totalt lusten. Vilken oerhörd skillnad mot Stolthet och fördom och 7 sorters tystnad som är eller nyligen varit aktuella på Stadsteatern. Ett tema i bakgrunden som borde ha fått tydligare konturer rör egenskaperna ansvarstagande visavi egoism, vilka ger upphov till en rad anklagelser. ”Är ingen tävling om vem som jobbat hårdast”. Flera i och runt familjen kämpar mot missbruk och håglöshet medan andra försöker ingjuta framtidstro. Medger att här finns angelägna trådar att nysta i. Men de försvinner i det kaos som uppstår. Och hur den stackars brudens dag spolieras kommer kommer i skymundan av all aggressiv uppståndelse. Underrubriken lyder följdriktigt: ”Ett bröllop där allt kan hända. Och gör det.”

Svårt att säga om uppsättningen fallerar på grund av pjäsen i sig, regin eller överspelet från flera av aktörerna. Troligen en kombination av samverkande faktorer. Lisa Lindgren, Johan Gry och Ashkan Gods i den ordningen hamnar oftast i blickfånget, står för flest svavelosande utfall. Att Jessica Liedberg, Lars Väringer och Josefine Nelldén och de som innehar barnrollerna gör skapligt ifrån sig i mindre framträdande roller förändrar inte helhetsintrycket. Somliga verk fångar direkt medan andra kan växa efterhand. I detta fall bedömer jag det som utsiktslöst att andra tankar kommer rucka på negativ hållning eftersom önskad tonträff tyvärr helt lyser med sin frånvaro. Tumulten blir inte alls trovärdiga, innefattar inte något att ta med sig.