Teaterkritik

Av Monika Isakstuen

Regi, översättning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg

Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff

ljusdesign: Nicklas Jörgner

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline Söderström och Morten Vang

Sverigepremiär: 11/4 2026

Spelas till och med 30/5 på Lilla scen

Ska påpekas omgående att jag såg föreställningen i lördags (18/4) då det var i det närmaste fullsatt. Tidigt in i den inträffade en anmärkningsvärd incident utan att påverka fortsättningen. En äldre man blev nämligen så förvirrad över att hans påslagna mobil ringde flera gånger, att en ur ensemblen bröt fiktionen och efter förfrågan lät någon backstage förvara telefonen, för att returnera den till handfallne individen efteråt. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillfälle att påminna oss om att teaterbesök är livekultur. Borde förstås publicerat följande värderande reflektioner för flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning på skrivkramp jämte uppdrag vilka legat före i pipeline.

Lämnade norska, absurda komedin om två gifta pars relationer kluven. Å ena sidan fanns smarta ingångar i ett vindlande manus tryfferat med välsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. Å andra sidan innehöll Han den andre onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och smått obegripliga inslag. Manus sluter en slags överenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett prövande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man behöver släppa taget, resa med in i rollfigurerna för att kunna få mesta möjliga utbyte av uppsättningens konstruktion. Allt äger rum i ett tillstånd av här och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna försörjer sig eller var de träffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att här fanns så pass mycket substans och ett drivet skådespeleri, att pjäsen satt i nutid är värd en betraktelse då den i perioder spelas hela våren på nya scenen i källaren. Om än med viss reservation rekommenderas således vårens underfundiga komedi på Stadsteatern vid Götaplatsen. En uppsättning med roande inslag vilka får oss att fokusera under cirka hundra minuter på något annat än kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis gärna eldar på.

Har läst flera norska kvinnliga författares senaste decennierna – bland andra Hanne Örstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men första gången jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erhöll Ibsenpriset. Saknar uppgift om när 49-åringens pjäs hade sin urpremiär. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag räknas till en av Norges mest ansedda dramatiker och jämförs med nobelpristagaren Jon Fosse. Även om hon tycks krydda med större andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset för att mystifiera sitt berättande med den skillnaden att Fosse är mörkare i tonen och utan ironi.

Kan förstå varför Annika Silkeberg valt att sätta upp denna vad gäller temperament ombytliga pjäs, stundtals smått överlastad med ordrika monologer. Regissören hade nog önskat att få ansa i monolog-rabatterna eller så skulle det kunna vara på det viset att de istället omfamnas av henne. Inte lätt att avgöra hur det ligger till. Översättaren och regissören förfogar bevisligen över enorm rutin efter åtskilliga år i Bergen och Århus plus regiuppdrag på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pjäs av Isakstuen. Minst tre gångar har hon jobbat på Göteborgs Stadsteater, fast det var länge sedan. Enligt henne pågår här bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och däri kanske konturer av en själv.

Uppmärksamma läsare har lagt märke till att kvinnan född i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar också för scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts är helt klart en positiv komponent. En sorts förlängs bröllopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser möjligen symboliserande ostadig förälskelse, en fond av videodesign på lummig skog och vindkraftsnurror och i förgrunden en lång bänk belamrad med kaffekoppar. Några gånger klivs det över den och upp på läktaren. Andra faktorer som skapar mervärde är lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.

På gott och ont är intrigen som antytts oförutsägbar, bygger på irrationell kommunikation och dito handlingar. Skådespelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tvåsamhetens prövningar utforskas, stöts och blöts. . Att den skulle vara sensuell stämmer inte särskilt väl då skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och ältande. Ett humoristiskt inslag som regissören unnat sig går ut på att Jag (Caroline Söderström) gör narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt hörbara repliker bryter på sitt modersmål.

Jag hävdar att det andra paret är felcastade, känns inte särskilt trovärdiga. Andra borde ha reagerat på att de inte passar i sina roller, framför allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. Därtill är åldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pjäsens titel, så stor att den hade behövt förklaras. Skådespelarna ska emellertid harangeras för hur galant de interagerar och för sin förmåga att memorera mycket text. Ska sägas att pjäsen tillhör kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medförde att jag trodde ett par gånger före sista scen att upplösningen hade ägt rum.

Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman kännetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. Påstås att man efter bröllopsnatten blir en mindre sliten människa, något som framförs i ett upphetsat tillstånd hos de båda gifta kvinnorna vilka har en dominerande ställning i respektive förhållande. Är det så det ser ut nu för tiden eller är det bara utgångspunkten i pjäsen? Trots att bägge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, poängterar att de varje dag väljer varandra och strävar mot en trevlig vardag, strids det ständigt. Alltför tillspetsat manus eller rimligt? Varför attraheras av någon som anklagar för att kontinuerligt klaga? Det tvivlas ständigt på tagna beslut och vi får en provkarta på äktenskapliga gräl. Hur mycket är igenkänning för publiken och mycket överdrivs konflikter för att driva på dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet förhålla sig till såväl känsloyttringar som handlingar.

Av Duncan Miller med Johnny Donnahoe

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Konstruktionskunsult: Geir Olde Monnikhof

På scen: Gary Whitaker

Nypremiär: 13/3 2026 i Gothenburg English Studio Theatre (Karl Johansgatan 88)

Spelas till och med 17/4

Västsveriges enda engelskspråkiga teater firar sin tjugoåriga existens genom att ta upp en tidigare succé på repertoaren, nämligen den engagerande Every Brilliant Thing vars urpremiär ägde rum 2013. Utan min närvaro spelades pjäsen som satts upp både på Broadway och West End 2017-18 då GEST höll till i samma kvarter fast i mindre lokaler. Passande nog är det teaterkompaniets konstnärliga ledare som axlar störst ansvar för att ånyo göra den angelägna monologen till en konstnärlig triumf. De är båda regissörer och skådespelare, i Kristinas fall också dramatiker. Paret har prisats för sina insatser och deras tunga cv:n imponerar. De har uppmärksammats för ett otal meriterande roller på film, i tv-serier och på teatrar. Om jag är rätt underrättad är kvinnan från Göteborg och mannen från Yorkshire fullkomligt tvåspråkiga och agerar med samma självklara pondus på båda språk. Tippar på att jag recenserat minst ett halvdussin produktioner hos GEST där minst en av dem varit direkt involverade.

Duncan Macmillan (f.1980) är dramatiker tillika regissör. Av den handfull pjäser vilka gjort honom till ett aktat namn finns en dramatisering av 1984 och Every Brilliant Thing, vars tematik ytterst berörande kretsar kring suicid och en sons besatthet av att lista saker som gör livet värt att leva. Originalversionen med komikern Johnny Donnahoe filmades för HBO i New York. Stjärnan Daniel Radcliffe gör den för närvarande på Broadway. Osäker på hur nära ämnet ligger pjäsens författare. Han menar att han skrev monologen, som drivs av publikens aktiva medverkan, tack vare viljan att kommunicera med publik, att visa att du inte är ensam, du kan ta dig vidare trots allt. Macmillan saknade verk vilka diskuterade självmord och mental ohälsa på ett användbart sätt (Wikipedia).

Bevittnade föreställningen under skärtorsdagen (2/2). Det dividerades en hel del om var jag som ensam betraktare utan sällskap skulle sitta, för att bäst ta del av en föreställning som pågick nonstop i drygt sjuttiofem minuter. Publiken sattes samman i grupper om de inte ingick i större sällskap initialt. Nästan alla fick numrerade lappar med citat på livsförhöjande aktivitet att läsa upp när numret ropat ut. Och några väljs dessutom ut till att vara motspelare i scener, med i vissa fall enkla repliker. Ibland genom att sitta kvar, ibland behöver dessa frivilliga tillfälligt lämna sina platser. Ska påpekas att uppsättningen har minimal scenografi. Specifik rekvisita bistår delvis publiken med på uppmaning.

Pjäsen handlar om en man som ser tillbaka på det oönskade bagage som format honom. Vid sju års ålder gör hans mamma sitt första självmordsförsök vilket upprepas tio år senare. Den fåordige pappan förklarar för den förvirrade pojken att mamma gjort något dumt, en gärning som brukar betraktas som ett rop på hjälp. En uppskattning baserad på statistik från 2023 indikerar att cirka femton procent av dödsfallen i Sverige berodde på självmord. På min stora arbetsplats minns jag flera personer vilka tragiskt nog tog sina liv. För att överösa mamma och sedermera sig själv med anledningar till varför livet är värt att levas och vilka upplevelser man kan få förmånen att uppleva, börjar sonen tillverka en lista som börjar med glass och vattenlekar. Trettio år senare har listan växt till en inte längre greppbar mängd punkter. Varje lyckobringande punkt läses upp av någon på de tre läktarna, den ur publiken som fått sig tilldelad numret som en exalterad skådespelare ropar ut. Att ständigt fylla på listan med argument hjälper honom att öppna sig mot omvärlden, men maniska verksamheten är inte tillräcklig för att undkomma depression.

Att involvera publiken i berättandet är ett snilledrag, som att den på ett oförutsägbart vis deltar i själva processen. Med detta upplägg blir ingen föreställning en kopia på föregående och den superproffsige aktören, tillika pedagog och psykolog, Gary Whitaker utmanas att lösa uppkomna aspekter på oväntade situationer. Antar att graden av respons och medverkan kan skifta, kan innebära olika sluttid. Kunde registrera att mottagarna av monologen och dess förgreningar verkligen var med på noterna.

Enda jag kan beklaga var att mikrofonen borde kommit fram tidigare. Utan den hörde jag sällan vad som dolde sig bakom efterfrågade punkter. Ska erkännas att jag på senare tid hoppat över ett par uppsättningar eftersom jag blivit rejält frustrerad vid några tillfällen, störd av att repliker levereras fort och halvt mumlande. Och när det dessutom sker på ett språk jag för drygt fyrtio år sedan behärskade på Universitets C-nivå efter bland annat två terminer i England späds frustrationen på. Manus bör vara inte bara välskrivna utan hörbara för oss som inte längre pratar engelska flytande. Whitaker kompenserar sitt sätt att befinna sig uppe i varv med tydlig artikulation lyckligtvis. Att ett så sorgligt ämne problematiseras respektfullt, fast med ett anti-suicid-upplägg vars budskap rymmer skratt och bejakelse medför att värmen i angelägna budskapet tar överhand. Humorn fungerar som en ventil, förmodligen extra mycket för de vilka upplevt tragiken som anhörig, arbetskamrat eller vän.

Hur ställer vi upp för dem vi älskar och vilka är våra drivkrafter utgör underliggande motiv för Every Brilliant Thing. Ett bärande inslag som personligen berörde var kraften i musik, den påverkan vissa låtar och sound hade för mannen som delger oss sin biografi, en passion han delade med sin föga verbale far. Skönheten och styrkan i musiken tycktes bli en räddning för båda i en story som startar 1977. En lärarinna såg hans ensamhet och utsatthet. Långt senare fick han möjlighet att tacka henne . Med tanke på hur många timmar jag själv lyssnat (live och på skiva) och skrivit om musik gjorde mig referenserna särskilt tagen. I finalen, nästan som ett appendix, hörs Oh-Oh Child med Nina Simone. Vilka förekommer mer? Jo, bland andra Ray Charles, Curtis Mayfields största hit, Cab Calloway (favorit hos pappan), Wham, This Mortal Coil feat Elizabeth Frazier, At Last med Etta James med flera. Därtill illustreras en lika förbluffande som imponerande sekvens breakdance med Electric Boogie. Om man bortser från musikens vida emotionella register, säger sig berättaren att stora svängningar skrämmer honom. Han som övervann sin asociala läggning, gick med i viktig förening och gifte sig, föredrar jämvikt.

Pjäsens tydliga budskap är att om du överväger att begå självmord avstå, därför att tillvaron erbjuder så många chanser att njuta, även om så gott som alla drabbas av motgångar, ohälsa och olyckliga stunder. Innerst inne vet vi att tyvärr finns människor vilka dukar under av påfrestningar och då hjälper inga listor i världen. Duncan Millers manus tar upp den inverkan mytomspunna brevromanen Den unge Werthers lidanden hade och av kändisar som tagit själv av daga nämns förutom Marilyn Monroe och den för oss kännare makalösa souliga rösten, musikern och låtskrivaren Donny Hathaway. I foajén kan varje besökare fylla på med livsbejakande sysslor och publiken får allra sist reda på vart man kan vända sig för stöd. Man förstår varför en evigt aktuell monolog tack vare sin konstruktion och smarta ingång rönt exceptionell framgång, inte minst hos engelskspråkiga teaterkompaniet i Majorna.. Reviderade iscensättningen regisseras och spelas exemplariskt. Krävs åtskillig rutin motsvarande GEST att gå i land med uppgiften.