Recension

The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki

I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.

The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.

Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.

Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.

Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.

The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.

Couture
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Manus och regi Alice Winocour
Skådespelare Angelina Jolie, Anyier Anei, Louis Garrel, Ella Rumpf

En ovanlig skildring av modevärlden. Visserligen får vi se bild av hur hysteriskt det kan gå till men samtidigt sätts detta i samband med de vanliga livet med dess utmaningar. Tre kvinnor jobbar i samband med modeveckan i Paris och de har alla tre personliga problem som tynger dem. Det kunde blivit något mycket bra, rent av mästerligt men den räcker inte ända fram. Bitvis är den fascinerande och naglar fast de existentiella frågorna och skildrar framför allt människors flykt från verkligheten och att människor oftast blundar för hur verkligen är – och hur fenomen som modeveckan kan uppsluka människor så att de inte kan se eller inse vad som är allra viktigast i livet, trots allt.

Angelina Jolie spelar Maxine som är en amerikansk filmskapare som gör vampyrfilmer. Hon har blivit inbjuden för att göra öppningsfilmen på modeveckan. När hon är i Paris får hon besked från sin läkare att hon har bröstcancer. Ada (Anyier Anei) är den andra av de tre kvinnor vi får följa. Hon är en ung kvinna från Sydsudan och har fått mycket uppmärksamhet som ett nytt ansikte inom modellbranschen. Hon ska vara öppningsmodell för veckan och det gör hon i smyg då hennes far inte tillåter henne att vara modell. Den tredje kvinnan är Angèle (Ella Rumpf), en fransk makeupartist som arbetar i skuggorna av catwalken. Hon skriver en bok om sina möten med olika människor inom modellvärlden. När deras vägar korsas och tanken med filmen är att de ska symbolisera och berätta något om kvinnligt nätverkande och att de ger stöd åt varandra. Men tyvärr fungerar inte den delen av berättelsen särskilt bra och får inte den plats den borde ha. Skildringar av de andra två, Ada och Angèle är alldeles för spretiga och vi får inte lära känna dem tillräckligt för att det ska fungera. Handlingslinjerna i de korsande berättelserna är för svaga. Filmens fokus ligger på Maxine och hennes försök att blunda för att hon fått en mycket farlig cancersjukdom.

Ett starkt talande citat i filmen är när läkaren talar med Maxine om hennes svåra cancer och om den behandling med cellgift hon måste gå igenom och Maxine frågar: ”Kommer jag att dö?” och läkaren säger: ”Nu ska du få höra en nyhet. Alla kommer att dö.”

Det citatet är en sammanfattning av temat för filmen, tänker jag. Mänskligheten gör allt den kan för att slippa inse detta faktum. Tre kvinnor som medverkar i modeveckan på olika sätt har sina personliga problem som på så sätt sätts i samband med ytligheten i modeveckan och för den delen i samhället i stort. Alla lever som om döden inte finns och som om allt ska vara enkelt och smidigt. Filmen har en del berörande och tankeväckande scener men spretar för mycket för att bli det mästerverk det skulle kunna blivit.

Wasteman
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Cal McMau

En skoningslös fängelseskildring, med fokus på droger och våld. Till stor del är filmen ett tätt kammarspel där två huvudpersoner agerar och kommunicerar. Taylor har suttit i fängelse i tretton år och överlever i den hårda fängelsemiljön genom att vara undfallande och vara en duktig frisör. Han klipper de fångar som styr dör inne genom sin kontroll på droger.

Det är mycket droger som florerar i fängelset och Taylor snorta Subutex, en ersättning för heroin. Det var droger som gjorde att han hamnade i fängelset också och det är hans drogmissbruk som gjort att hans flickvän inte vill ha med honom att göra och inte låter honom ha någon kontakt med sin son.

Plötsligt får Taylor besked att han snart kan bli villkorligt frigiven. Samtidigt, i den vevan, får han en ny rumskamrat, Dee. Det tar upp kampen om att styra fängelsets droghandel. Han kör på i full fart och har tillgång till mycket, vilket så klart redan de som styrde innan han kom. Taylor hamnar i mitten i denna konflikt och kamp och vill inte ta ställning, han vill inte missa sin frigivning och vill kunna bygga en kontakt med sin fjortonårige son.

taylor och d mycket bra skådespelare
David Jonsson är mycket bra och övertygande i rollen som Taylor. David Jonsson är bland annat känd från The Long Walk och Alien Romulus. Tom Blyth är lika imponerande i rollen som Dee. Tom Blyth har haft roller i bland annat The Hunger Games: Songbirds och People We Meet on Vacation. Deras spel upplever jag som mycket trovärdigt och realistiskt. Det realistiska i dialoger och prat är en av filmens styrkor. Samtidigt är det mycket, våldsamt och deprimerande att se livet bakom fängelsets murar och ibland känns det som att de flesta fängelsefilmer är rätt ensidiga och bygger på förutfattade uppfattningar. Det måste finnas många som lever i fängelse utan att ständigt vara drogade och alltid utsatta för våld. Vissa våldscener är ändå rätt tveksamma i denna film. Att det kan gå till så våldsamt utan att någon vakt reagerar är lite svårt att tro på.

Berättelsen är spännande och den har en del överraskande vändningar. Regissören Cal McMau hyllades av många för tv-serien Adolescence på Netflix.

Wasteman är bitvis spännande och otäck, nästan för skrämmande och det tar lite tid att bygga upp inför den stora urlandningen mot slutet. Men det är sevärt och hygglig fängelsefilm.